Idag på filosofin kom frågan upp om man kunde förändras som person, eller är man alltid samma person? Är den lilla bebisen på bild samma person som den du är idag? Är mormor som du umgicks mycket med som liten samma mormor som idag inte känner igen dig?
Jag tänkte så här, att du kan förändras som person, men fortfarande ha samma identitet i vårt samhälle. Du kan förändra ditt utseende så att man inte känner igen dig. Du kan tänka och uppföra dig utåt sett helt annorlunda men fortfarande ha samma namn och samma historia. Däremot förändras du inte som person om du får en ny identitet, en ny kropp men fortfarande beter dig likadant.
En kille i min diskussionsgrupp kom med en väldigt bra liknelse för hans åsikt, som jag i efterhand håller med om. "Om du har ett mjölkpaket och häller över den mjölken i en annan förpackning är det fortfarande samma mjölk. Då har ju utseendet förändrats men innehållet detsamma, men även om denna mjölk blir sur är det ju fortfarande samma mjölk".
Slutsatsen av denna fråga blir: Om hur vidare en människa är samma person eller inte beror på hur den som svarar definierar person.
Satt i vardagsrummet och åt frukost, samtidigt som jag och Josefine satt och spelade Vem där och TV var på. Då började ett av mina favo-program som liten, Arthur. Jag lyssnade på texten som många gånger förr, men på senare tid har alltid en speciell del ut av den fastnat i mitt huvud.
"Det är döden som ger livet mening", eller? Ännu ett kapitel i min bok(som jag nu nämnt vid några tillfällen men kan inte sluta ta upp det jag läser) och denna gången handlade det om livet och döden. Döden är något de flesta är rädda för (inklusive mig) men varför är det så skrämmande då? Om du dör så finns du ju inte och känner ju inget, ändå förknippar vi döden som något hemskt. Om du fick chansen att leva ett evigt liv skulle du då göra det? Skulle du en dag kunna säga att nu vill jag dö? Jag tror inte det, för när dödsdagen kommer, kommer du önska dig ännu en dag.
Man vill inte ha evigt liv och man vill inte dö. Det låter ju inte rimligt någonstans för antingen lever du för evigt eller så dör du. Eller är det så att döden får dig att uppskatta livet? Om du hade evigt liv finns ingen dedline, och när har någon någonsin lämnat in ett skolarbete långt innan dedline? Ne nästan aldrig, utan man väntar till några dagar innan (eller dagen innan) inlämning för då jobbar vi effektivare. Likadant uppskattar vi livet mer om det finns ett slut.
Är det att vi vet vad som kommer hända i framtiden som är det skrämmande? Vi har ingen aning om vad som kommer hända i våra liv, men en sak är säker att för eller senare kommer vi dö. Är det vetskapen om döden som gör oss rädda? För döden i sig är ju egentligen inte skrämmande, för döden är ju ingenting. Det är alla som är kvar som vet att vi inte existerar och jag tror inte någon kan tänka sig en värld utan en själv, alltså försvinner ju världen när jag försvinner. Är det saknaden av det vi förlorar som är det vi är rädda för att mista och inte att döden inträffar? Med andra ord allt vi skapar, upplever och utvecklar under det mest betydelsefulla vi har, nämligen livet.
Är vår värld verklig? Kan du vara helt säker på att den finns? Kan du vara säker på att vi finns? Vad övertygar dig om att du är vaken just nu eller drömmer du och kommer snart vakna?Dessa funderingar och existentiella frågor har jag läst om i boken I döda filosofers sällskap och det var ett väldigt intressant sätt att tänka, för visst har jag ställt existentiella frågor till mig själv förut men detta var något nytt.
Max i boken påstår att det enda vi kan vara säkra på att det finns är våra sinnen. Det är med dom vi ta reda på och uppfattar att vi finns. Även om du är förkyld (som jag är nu) och egentligen knappt känner någon smak, känner jag ändå ganska mycket pga att jag har smakat det förut. För chips smakar ju som vi alla vet chips och finns redan programmerat i vår hjärna sedan första gången vi smakade det. Därför kanske du inte är vaken, utan våra förprogrammerade upplevelser genom dina sinnen säger säger att du är det. Eller att något finns för att du ser det, men egentligen är det bara en bild i ditt huvud som får dig att tro det.
Polly däremot menar på att Max har fel. Vi skapades in i denna värld och innan vi existerade fanns redan allt materia. Vi har formats efter det som finns omkring oss, därför måste det vara verkligt eftersom vi annars inte fått sinnen att uppfatta det med.
Då kommer en väldigt intressant fråga upp. Hur kan vi veta att vetenskapen stämmer? Om man inte tror på religionen och ställer frågan vad de tror påoch varför blir ofta svaret (iaf när jag var yngre). "Tror på vetenskapen för det finns bevis på det, religionen finns det inga bevis att något av det någonsin funnits eller hänt."
Ett litet experiment: Ben sätter ner höger hand i en balja iskallt vatten och vänster i en väldigt varm. Efter ett tag sätter han ner båda händerna i en och samma. Max frågar Ben: "Är vattnet varmt eller kallt?". "Det är både varmt och kallt, varmt med höger och kallt med vänster", svarar Ben.
Ben tyckte det var både varmt och kallt, pga vad han hade gjort innan. Hur kan du vara helt säker på att vetenskapen är sann när bevisen tagits fram av en människa som baserat sina iakttagelser med hjälp av sina sinnen? Både religion och vetenskapen är en lika stor filosofisk fråga. Den ena baserad på tron som att vi tror att allt vi ser är verkligt och existerar. Den andra på en människas förmåga att tolka ett möte med materian runt omkring oss. Är det vi som ger materia sina egenskaper för att vi upplever det eller finns egenskaperna hos materia?
Bens slutsats: Det är bara genom våra sinnen som vi alls vet något om världen. Så om vi kan tvivla på vad våra sinnen säger oss, vilket vi kan, då kan vi också tvivla på all vår kunskap om det som finns runt omkring oss.
Man ska äta var tredje timme för att hålla igång förbränning. Man ska äta sällan för tänderna och andedräkten. Man ska äta si och sån mat för kroppens skull. Man ska äta si för hyn och så för hjärnan. Man behöver lägga sig för att genomarbeta informationen från skoldagen. Vara uppe för att göra läxor. Man ska gå upp för att plugga, sover vidare och ändå trött när man sedan sitter och pluggar.
Alla dessa sätt, denna vardag... Man blir tillsagt massa saker att följa för att må bättre och göra rätt ifrån sig men ändå... hela somrarna sover jag fel, äter jag fel och gör fel men inte mår jag sämre för det? Lösningen är instinkten. Det går inte att göra allt, det handlar om prioritering. Du kan visst hinna, men väljer du något annat som enligt dig är viktigare? Vill du så går det. Dina hinder sätter du upp själv.
Vissa saker prioriteras för lite -som vissa vänner
Datorn och tv:n för mycket -blogg ist för plugg
Familjen är min prioritering -bara att acceptera
Min sömn är mitt allt -ändå blir det för lite
Kosten är viktigt -men inte FÖR viktig
Livet är inte så svårt -det blir vad du gör det till!
"Essäskrivandet är en process där du hela tiden för en dialog med dig själv. Genom att samtala med dig själv utforskar du ditt inre och benar ut olika vardagsproblem här och nu. Samtidigt som du formulerar dig testar du dina tankar och genom själva skrivandet får du ordning på dem -du får nya insikter och åsikter om stort och smått, personligt eller globalt. Kanske blir du lika överraskad som dina läsare över var du hamnar."
Väldigt intressant att läsa detta bland mina svenskapapper, som jag har att läsa till på torsdag. Tänkte att jag lika gärna kunde börja lite smått och så hittar jag detta stycke! Det stämmer in så bra, fast att jag inte riktigt tänkt på det på detta vis var det som att sätta en stämpel i huvudet på mig. För det är helande att skriva för mig och kanske är det på grund av, som texten säger, att jag får ordning på mina tankar och låter mina tankar flyga fritt. Det gör mig lugn och ger mig en insikt i mig själv, vad jag tycker och om saker o ting runt omkring mig i världen/samhället. En extra inramning fick denna text, men nu ska jag fortsätta läsa!
Jag har skrivit om det förut, jag gör det igen för det finns ingen plats jag läker snabbare på, än i mitt paradis på andra sidan havet. Utan världens ögon på mig, inget Internet och tystnad runt omkring med endast familjen som sprider sin värme. Alla borde ha det jag har, ett ställe att åka till och njuta av att göra lite men ändå ha en familj att umgås med. Älskar min familj och uppskattar mer än något annat ställe min bas jag alltid kommer kunna återvända till.
Mitt andra hem
Min undanflykt
Dit jag uppstått
Mitt paradis
Där jag vuxit
Levt ett liv
Förändrats
Skapats
Utvecklas
till den jag är nu
<3
Hallonplockning där i sommras när de va som godast!
Hade tredje Filosofilektionen idag, som var väldigt kort, men hann ändå med några tankar och en loggfråga.
Denna gången fick jag reda på något annat jag undrat länge. Vad är Alice i Underlandet för film? Jag har inte förstått vad den går ut på och alltid tyckt den varit konstig. Men tror jag måste se den en gång till nu när jag fått reda på att det är en filosofi-film. Har aldrig sett det ur det perspektivet. Så vad har detta med loggfrågan att göra? Jo, det var en dialog utdragen från filmen mellan Klumpedumpe och Alice.
Det var ingen direkt fråga utan vad vi tyckte var rätt av de påståenden de tog upp. Allt handlade om olika ords betydelse. Väldigt roligt att det kom idag för igår eftermiddag satt vi några stycken och diskuterade detta. Jag hävdar nämligen att ordet "gullig" är ett mycket bra ord, som jag använder väldigt ofta, men killar brukar se "gullig" som något negativt när man använder det mot dom.
Den slutsatsen jag får i denna fråga är att ord kan betyda olika saker för olika människor. Det beror på vad de har med sig i bagaget; upplevelser, känslor och tankar. Det kan betyda massor för en person som säger det, men för den som lyssnar inte alls ha lika stor innebörd. Därför är det oftsat lätt att tala förbi varandra och missuppfatta varandra. Men det behövs också två personer för att ett ord ska få den betydelse. Det är vi människor som skapar- och sprider betydelsen med hjälp av kommunikation. Det är kanske därför "gullig" har ganska stor betydelse för mig, för genom de minnen jag och min syster har gav vi det sin betydelse. Det är nog därför andra inte förstår den innebörd adjektivet har för mig när jag använder det och kanske aldrig kommer förstå det heller...
Varje onsdag är som ni vet "lill-lördag" och det är ju väldigt härligt, halva veckan gått, halva priset på KM och för min del sovmorgon till tio och endast två lektioner! Fast det finns något mer som förgyller just min onsdagmorgon mer än att jag får sova längre och har extra tid på mig, nämligen Nannes krönika. Nanne Bergstrand som är Kalmar FF's tränare/ledare. Han skriver också och får en sida längst bak i Barometern varje onsdag. Idag handlade det om en liten berättelse med en ganska tänkvärd innebörd...
/.../Vad kan DU lära dig av Harrys historia. Tillhör DU dem som hänger upp dig på dina svagheter istället för för att utveckla dina gåvor. Alla har vi gåvor med oss på vår jorderesa. Det s.k. livet. Utnyttjar du det bästa inom dig fullt ut. Om inte, så gör du inte bara dig själv en otjänst. Det är också en otjänst mot hela världen och alla människor i världen som skulle kunna dra nytta av dina unika gåvor.
Även den svagaste av oss har en begåvning om än till synes obetydlig som är speciell för henne eller honom och som rätt använd också blir en gåva till mänskligheten. John Ruskin //
Jag tycker han skriver väldigt bra (till skillnad från många andra puckon som skriver krönikor de andra dagarna längst bak i barran) och man får sig en funderare som kan vara uppiggande att börja dagen med. Så ni som inte läst hans krönikor förut, ge dom en chans och se om du tycker om dom.
Hur vi än försöker förklara för någon annan hur något smakar, kan vi aldrig förklara exakt hur varandra upplever det. För även om du använder andra hjälpord att förklara med, som "saltlakrits" eller salt som ansjovis, så kanske vi inte upplever att det smakar precis likadant. Därför bör man tänka en extra gång och vara tydlig när man förklarar något för någon. Man kan aldrig helt förstå någon annan hur exakt det är. Men kan du då överhuvudtaget förklara; vad är salt?
Lite tankar och funderingar från och kring ett avsnitt i boken: I döda filosofers sällskap
Snart bioaktuella filmen "Salt" med Angelina Jolie
Jag har börjat skolan nu(sen i tisdags) och några kurser/arbeten har startat. Än känns det inte riktigt som att det är igång utan först på måndag sätter det VERKLIGEN IGÅNG. Jag har däremot börjat en ny kurs detta året och redan haft två lektioner; filosofi. Det passar mig som handen i handsken och jag tycker det ska bli så kul! Vi har redan börjat lite smått med diskussioner och fått lite frågor att tänka på. Det kommer troligtvis komma upp lite på bloggen om det vi gör eller gått igenom som liten tankeställare. Så tänkte börja med en "loggfråga" som en annan tjej i gruppen svarade på och som satte sig i mitt huvud:
Vilken är den viktigaste frågan?
Den viktigaste frågan är väl frågan vilken som är den viktigaste frågan?
Väldigt smart tycker jag och verkligen att se det ur ett annat perspektiv. För det ger en annan öppning, en ny möjlighet till fråga. Alla är vi i olika stadium i livet och under vår livstid förändras våra tankar och mål. Så att ställa sig frågan, vad jag tycker är viktigt just nu? borde väl vara en ganska viktigt fråga för att ta reda på vad man faktiskt tycker är viktigt, just nu, i det livet man lever under denna tidsepok.
Jag svarade något helt annat och det bästa med filosofi är att det inte finns bara ett svar, utan flera. Jag tycker livsfrågor; Vad är vi? Vad är livet? Det handlar om oss och som man kanske inte tänker på men som är väldigt intressant, för är det någon som vet vad vi verkligen är? Eller vad liv är? Viktiga frågor tycker jag, men kanske inte de viktigaste...
Det läste jag i H&H's magazine (höst 2010) nu på morgonen. Väldigt intressant och så viktigt! Jag brukar inte vara jätteinsatt i mode-trender(men ett och annat lär jag mig av min kära syster som föddes med begåvningen) men denna hösten tror jag faktiskt jag ska bry mig lite extra om modet.
Alltid ska man följa ett visst mode som ska vara på ett eller annat sätt. Det innebär en ny garderob för varje säsong(det tror jag inte många följer helt men en del gör nog det). Denna höst kommer något nytt som jag väntat på. Från att alla hem skulle se likadana ut, färglösa i svart-vit skala ska nu hemmen vara personliga och färgstarka,udda och helt galna om man är riktigt modig. Så kommer vi till kläder, vad gäller då i år? Jo att sätta en personlig prägel i sin outfit, vara naturligt och praktiskt i ens vardag och det handlar mer om inre styrka och aura. Äntligen!
Det handlar om att DU ska vara nöjd med det DU sätter på DIG. Om du känner dig snygg och bekväm kommer alla andra uppfatta dig så också. Då spelar det ingen roll vad du sätter på dig om du inte är dig själv i det. Dessutom tror jag att de unika och annorlunda, de som vågar gå mot strömmen kommer bli en trend, vilket jag tror jag läst redan någonstans. Jag har för mig att jag läst/hört att ungdomar/studenters tuffast krav inte är att vara duktig i skolan eller se ut på ett visst sätt, utan att kunna vara socialt verbala vilket har delvis med inre styrka.
Jag har själv känt det en gång. Många år från nu, då jag inte var lika högljud och "tyckig" som jag är nu. När jag(som med allt annat) tidigt kom in i tonåren med en orolig själ som inte hittat sin plats. Jag hade ett mål: att bli den personen jag alltid drömt om att vara. Jag ville kunna ha det där på mig eller kunna säga och tycka det där och känna att det är jag som kan ha det eller säga det. "Om du beter dig som du vill vara, ska du se att du snart blir det".
HejaHeja! Säger jag om hösten mode. Så tjejer sätt på er ERT plagg. Det ska vara skönt. Det ska vara varmt i vinterkylan. Sen lägger jag väl till de nyckelord som stod i magazinet:Action Woman, Smart Girl, ChicMinimalist och Modernt moderligt. Jag tycker allt låter underbara och lyser av självstyrka och pondus.
Min teori om varför alla killar tycker Jennifer Aniston är så snygg:
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Hur gärna man än vill, vill inte kroppen och säger ifrån vid det mest olämpliga tillfälle. Efter två riktigt trevliga dagar i Stockholm, upp tidigt och fullt upp hela dagen, vaknade jag idag med en fruktansvärt sprängande huvudvärk. Jag har aldrig varit med om något liknande. Huvudvärken gav mig illamående och var trött i både kropp och knopp. Det var bara att inse att det inte skulle bli något Gröna Lund för mig idag...
Det viktigaste för min egen del var att bli av med denna huvudvärk och illamående, sova och äta. Innan ytterdörren ens gick igen efter de andra hade jag somnat. Vaknade två timmar senare, smsade att jag levde och somnade om. Efter ännu två timmar till vaknade jag med lättare huvudvärk och aptit.
Har varit vaken i ungefär en timme och känner att jag knappt orkar mer nu. Måste lägga mig igen... Min nacke orkar inte hålla upp mitt huvud och en smygande huvudvärk gör att även illamående kommer krypande. Jag har aldrig varit med om detta, men av någon anledning måset jag ju fått det? Vad är det kroppen förösker säga mig, att jag har sömnbrist, vattenbrist, både och? Det känns som att det borde vara mer än så... Det finns så mycket vi inte vet om kroppen och desto mindre varför saker o ting blir som det blir. Nu måset jag fortsätta mitt sjuka tillstånd i soffan och inom några sekunder vet jag att jag kommer sova.
Det är inte lätt att veta vad ens egen kropp vill, får bara göra som den säger.
Vaknar av regnet som smattrar mot takfönstret och mammas röst som säger att hon åker till jobbet nu. Jag har börjat vänja mig vid hennes röst till väckarklocka. Det kommer kännas jobbigt att behöva höra en äcklig, plågande väckarklocka om en vecka för att få mig att vakna... Idag fick jag köket för mig själv när jag skulle fixa frukost, vilket var skönt. Hur ska jag klara av två systrar, en mamma och en hund som ligger i vägen på golvet om en vecka... Fortsatte sedan till tv:n, där parabolen tack o lov hade dålig signal så det blev film istället för Disney Cannel. Om en vecka kommer jag stänga dörren till mitt rum och sätta på musik för att stänga ut de plågsamma serierna som visas om o om igen. Körde sedan Celine till fotbollsskolan, två timmar tidigare om en vecka sitter jag på cykeln och trampar fem minuter sen till skolan(som vanligt).
Det är en charm med vardagslivet men ändå jobbigt, eller är det kanske det jobbiga som är charmen? Det blir inte som man tänkt sig och varje dag har rutiner men med händelser som ännu inte är skrivna i historien. Jag längtar men ändå, tänk vad skönt att få gå i skolan två veckor och sedan en ledig vecka igen! Systemet att gå en månad i skolan, ledigt en vecka och sedan gå en månad till. Lagom mycket och orken och lusten skulle vara så mycket större, i alla fall för mig. Ska nu njuta av ännu en dag på sommarlovet, för än är det fortfarande en vecka kvar att leva utan rutin-vardag.
En ebb av lust,
som hittats tillbaka.
Livet har så mycket mer att ge,
än ansvar och krav.
Finn lycka på olika sätt,
men det är ditt sätt som är det rätta.
"Det är skönt att komma ut på en skogspromenad
Men av sprit och musik blir man dubbelt så gladt"