-

Film är ett intressant ämne. Inte bara att det är kul att lyssna på och prata om, utan också att man lär känna personen man prata med samtidigt. Ens smak säger en del om hur personen är. Musik talar också om hur personen är. Eller är det filmen och musiken som gör personen och inte vi som hittar vårt intresse i dom? Som frågan: ”Vem kom först hönan eller äggen?” Vi formas av vår omgivning, där media är en del av det, men det var ju vi som först skapade filmen och musiken. Var fick vi då tanken att skapa den från första början? Har vi hört det någonstans eller var det bara en slump? Lika oplanerat som att en fågel utvecklades till en höna, en mutation i systemet, och värpte ett ägg.

Någon har i alla fall avspeglat sin fantasi, sitt intresse, i filmen när personen skrev manuset. Detta har sedan påverkat andra människor som hittat sitt intresse i filmen. Man blir bildad av att se film, man ser en annan värld. Precis som böcker får man vidgade syner och lära sig se saker i andra perspektiv. Har du aldrig tid att se på film/tv, lyssna på musik/radio eller läsa tidningar/böcker kan du inte vara särskilt bildad. Visst lär du dig saker i skolan, men jag lovar skulle du inte gå i skolan och ändå hänga med i allt annat skulle du inte vara så mycket oklokare än de. Kunskap kan du idag hitta på så många andra sätt än i skolan. Däremot säger jag inte att skolan är onödigt skit som du lika gärna kan strunta i, nej skolan är jätteviktig. Du lär känna folk, skapa kontakter, får vänner, är med i ett sammanhang och lär dig det sociala spelet.

Det sociala är lika, om inte ännu viktigare än kunskap. Har du det kan du komma väldigt långt, bara på att snacka dig fram, kunna spelet och känna folk. Det är kanske hemskt att se det så, och du behöver inte tro på det, men det ligger en sanning i det. Så även om det var en person som hade iden, kunskapen, om att skapa ”film” kan det varit en annan som var lite mer om och kring sig som fick nys om detta nya ”film”. Den personen gör det till verklighet, utan kunskap men med det sociala. Precis som att det kan ha funnit flera mutationer i systemet, men i ett av fallen var en lite klokare som sett andra djur förändrats, lät sitt annorlunda avkomma överleva. Så skapades hönan som i sin tur värpte ett nytt ägg. Men åter igen vilket kom då först: Hönan eller äggen? För den konstiga fågeln kom ju från ett ägg men det ägget kom ju inte från en höna men en liknande fågel…

<3

 

Tänk vad småsaker kan göra. Denna dagen har bara varit så jävla bra! Det som var ett totalt kaos i måndags har nu rätt ut sig väldigt bra. Jag känner mig nöjd med mig själv över vad jag presterat, fast att man inte alltid når högsta mål, når man delmål som är minst lika bra. Saker och ting brukar lösa sig och det har det verkligen. Önskar jag kunde dela med mig av den lättnad jag känner, men det går nog inte.

You are good<3

Under livets gång skapar vi minnen och det är minnenena vi ser tillbaka på  som vårt liv. Vad vore livet utan våra minnen? Ingenting, för vad har vi gjort med våra liv om vi aldrig minns att vi haft kul, galna kvällar, ledsna stunder, jobbiga tider och oförglömliga ögonblick? Den som aldrig levt sitt liv kan inte ha något liv. Vi lever för att skapa minnen, livet består av minnen. Så är det!

Tänk då vad hemskt att få minnesförlust, att glömma bort vem man var, vad man gjort och att man överhuvudtaget levt. Då har allt man gjort varit förgäves. Men om man nu skulle få minnesförlust spelar det ju ingen roll vad jag tidigare gjort, bara jag hade kul just då och levde som jag ville leva. Så varför tänka för mycket på vad man gör(kanske inte kommer från rätt käft men ändå) och hålla tillbaka sin lust att göra något som i andras ögon verkar lite knäppt? Om det inte kan skada någon annan eller dig själv och inte få farliga konsekvenser så gör det! Varför vänta? Du kan dö i morgon.

Lev livet här och nu (med en liten blick in i framtiden). Ha kul och våga satsa. Du ska inte se tillbaka på ditt liv och ångra det du inte gjort. Det är lättare att acceptera missatag och felsteg än att känna att man inte gjort allt man velat. Livet är för kort för att vänta, börja redan idag! Senare kan du titta tillbaka på ditt liv som består av de minnen du själv skapat.

Livet har så mycket mer att ge,
mycket mer än vad man hinner se.

<3

 

 

 

Det är första veckan på mycket länge som jag inte behöver göra någonting. Det är nog det bästa med prov att när man gjort ett blir den kommande veckan ganska lugn. Matteprovet hade jag förra veckan och fysikprovet igår(tisdag). Sedan brukar det ju alltid tillkomma en hel del, men inte denna veckan. På engelskan kollar vi film och franskan är som vanligt inte så ansträngande. Men fast att jag inte har så mycket plugg har det ändå inte blivit så mycket dator, tror det eller ej så har jag läst lite bok istället.

Ikväll är det rugbyträning, som denna gången innebär boxning. Ska bli super kul! Kollade på en boxingsfilm på engelskan och fick lite extra peppning. I filmen som vi såg tar de upp det här med kvinniga och manliga idrotter. Förr kunde ju inte en tjej göra en "killsport" men nu för tiden kan tjejer göra en hel del. Ser man det åt andra hållet däremot, killar som gör "tjejgrejer" är det inte lika vanligt. Om ni får reda på att en kille älskar att dansa discodans skulle de flesta dömma honom för bög. Men varför? Varför kan inte killar som tjejer göra det dom tycker om utan att bli väderade på olika sätt och vis?

Alla gillar olika saker oavsett om de är tjejer eller killar, det borde inte finnas "kill"- och "tjejgrejer". Fast jag tycker samtidigt inte om dom som ska överdriva och klä sina tjejer extra killigt bara för att visa att det finns könsroller. Det handlar om vad barnet vill och vill hon gå i rosa prinsessklänning borde hon få det. Vill hon gå i en tröja men coola bilar på ska hon få det. Men vi kommer nog alltid att ha "kill"- och "tjejgrejer" för hur vi än försöker få jämnlikhet i landet går det inte ta bort ett beteende som funnits hos oss sen vi människor kom till världen.

 

 

Undra varför tjejer kan men inte killar?

Vad gör man med ilska som man lärt sig hantera från våld till tårar och nu har man användning av sitt arggressiva våld?


För mycket ilska, irritation och kort stubin. Vill skrika, gråta och bara få ur allt men det stannar envist kvar. Man kan lyssna på musik, se en film och läsa en bok och känna empati, förståelse och lättad. När inte tiden räcker till och medlen inte kan nås, vad gör man då? Vill prata men ändå hålla tyst. Ta del av andra men ändå stänga ut dom. Visa känslor och samtidigt begrava dom så långt in som möjligt. Det rullar på som ett tåg rusar förbi på sitt räls. Vart tog veckan vägen? Vart försvann chansen att visa en annan sida? Den pigga, glada, annrolunda har sen länge försvunnit och kvar finns rester, något försämrat och tomt. Detta skal, vem är det? Vilka tankar kan leva i denna hjärna? Vilka mål och drömmar är synliga?

Kanske hittar man tillbaka till något som kallades underbart, roligt och levande. Det borde görs nu, innan det är försent. Livet kan ta slut imorn, som en katt som sitter för nära en väg när en övningskörare susar förbi. Hjälpen går inte att nå, hjälpare kan inte förstå. Vad finns ljuset i tunneln? Har man kommit till mitten? Längre? eller är det fortfarande början? Resan kommer ta slut. Hållplatsen står kvar. Frågan är avståndet och tiden.

Jag har V"noll" (begynnelsen) och a (accelerationen), men inte V (stopp) och s (sträckan) eller t (tiden). Jag har för lite info för att kunna använda mig av formelsamlingen och lösa min uppgift. Men livet är inte en fysikuppgift. Det funkar inte som i praktiken, utan går sin egen väg och tar de vändningar de vill. Livet är oförutsägbart, oskivet och ingen vet vad som komma skall. Men en sak vet jag...det kan bli bättre!

Har varit lite dålig update på sistone men har haft fullt upp med att vara sjuk, rugbyn och skolan. Har ingen tid över till datorn och tv:n, men försöker hinna med det livet också. För visst är det så att datorn är en annan värld på ett sätt, eller kanske börjar den till och med bli en del av vår riktiga värld också?

Visst pratar man mycket om killar (finns såklart också tjejer) som spelar dataspel och blir beroende av det. Man säger att de tappar greppet om verkligheten, sen kom det på nyheterna för ett tag sen att tjejer är facebookberoende. Det är ett farligare beroende menar det, eftersom det är osynligt. Kanske är det faktiskt så? Men det känns som de flesta unga människor är datorberoende på något vis. Vad vi sedan gör spelar kanske inte så stor roll, för vi är alla beroende av att sätta på datorn.

Under somrarna får jag leva ett liv utan en dator och det är faktiskt väldigt skönt. Under rugbylägret var vi utan både dator och mobil, det var mindre skönt. Jag kände mig naken och hjälplös utan min mobil. En konstig känsla som jag tänker undvika så mycket som möjligt. Det är kanske nyttigt att leva helt utan våra elektronika medel någon gång, men samtidigt... vilket hemskt liv. Tänk en värld utan el, svårt att föreställa sig tycker jag.

Jag är glad att jag lever under denna tiden och har mina elektronikhjälp, men jag ska nog minska mitt beroende lite genom att inte sitta framför datorn varje dag.

 

-Bete dig som du skulle vilja vara och
du kommer snart att vara som du beter dig

 

Lucas est Moi!

 

 

Alla lever sina liv olika. Jag fick lite inspiration av en vän som fick mig att börja fundera. Just på det här, hur vi lever. Många ungdomar tar dagen som den kommer, gör så lite som möjligt och försöker hitta kryphål överallt. Jag är inte konstruerad så, men jag ser inget fel i det heller. Visst är det underbart att bara vara, göra det man känner för, "flyta med" som var samtalet vi kom in på. Jag har upplevt det livet, så jag vet att det är en befriande känsla på ett sätt men samtidigt skulle det aldrig fungera i långa loppet för min, eller ja familjs, del. Vi är sex personer med hund och katt (fast kissen är inte så krävande, det är därför det är mitt favorit husdjur) och alla har sina egna liv i vårt liv tillsammans. Det är kanske inte så vanligt att man har en familjekär familj men för mig, för oss, är det viktigt. Vad vore livet utan min familj? Det är min trygghet, platta, ursprung, dit jag alltid kan vända mig vad jag än bär på mitt hjärtat. 

Jag vet att min mamma har gett upp mycket för vår skull. Hon har varit med oss som ingen annan förälder. Alltid närvarande, delaktig och hjälpande hand. Pappa har ställt upp på ett annat sätt och alla våra mattetimmar kommer för alltid vara ett starkt minne (fast att han nu inte längre kan keep up med min matte). Mina systrar och jag har haft en otrolig rolig uppväxt tillsammans. Vi kan fortfarande busa runt på trädgåren allihop och jag blir 10 år igen.

Middagarna är ett minne jag alltid kommer bära med mig och sakna. Det är då vi sitter och små pratar, får vara delaktiga i varandras vardag och skratta. Det var en middag för några dagar sedan då vi satt ute, solen sken och vi satt säkert där i två timmar. Jag kan inte minnas att vi någonsin skrattat så mycket allihop. Vi hade tårar i ögonen efter allt skrattande och jag minns inte ens varför vi hade så kul.

Jag kanske inte har samma frihet att på en kvart ändra min dag, för det blir som en dominibricka och hela schemaupplägget spricker (visst kan jag ändra mig men då missar jag något annat), medans andra kan ändra sin dag i ett handslag. Men för mig är det så vanligt att det faller sig naturligt. Jag tänker inte ens på det. Inte förens det kommer till planer med kompisar... Då kommer det där igen, att välja. Jag har alltid en frihet att göra vad jag vill, men det gör att jag får offra annat.

Jag är familjekär med inbyggd kaleder som kanske inte alltid tar dagen som den kommer, men som njuter av varje dag och tänker på hur lyckligt lottad jag är. Jag har något som inte många har och jag kommer aldrig förstå hur det är att inte ha det så. Så jag har en frihet, min frihet, som begränsar mig till att hinna med våra middagar, resor, utflykter, helgmys och fix hemma. Det är kanske inte är viktigt i andras öron men för mig är det det och då offrar jag gärna lite av mitt eget liv för att dela det med min familj.

Så medans andra tar dagen som den kommer och lever sitt liv. Lever jag mitt som jag vill just nu. Vad som sedan händer när jag inte längre delar mitt liv med familjen. Då jag flyttar hemifrån för att börja på ett nytt kanske det kommer se annorlunda ut, vem vet? Vi lever alla olika liv i olika tidsepoker och det är väl en del av livet.

Vem är du? Har du tänkt på det någon gång? Kan du svara på den frågan, vem är du egentligen? Svaret kan se ut annorlunda beroende på vem du är, hur du tänker och hur långt du vill svara. När jag ställer den frågan till mig själv svarar jag först: Sarah Carlström, en tjej som är 17 år och har ett jäkligt bra liv. Men sen kan man tänka längre o längre o längre...

Av olika anledningar har jag blivit den jag är, du med. Jorden blev till av en anledning, människan skapades av en anledning och av någon anledning träffades mina föräldrar och jag fick födas till denna värld. Just hit, till denna familj, stad och liv. Hur jag sedan fick min personlighet har också påverkats av olika saker. Jag är äldst, vilket har gjort mig ansvarsfull, kontrollfreak och duktig (kollar du på alla största syskon så brukar vi bli just bra på att vara "duktiga"). Bra eller dåligt med dessa egenskaper kan man diskutera. Sedan finns det andra saker. Jag har några, om man får vara könsdiskriminerande, "manliga" intressen och gener. Ett stort elektronikfreak (som jag tror det flesta vet vid det här laget), har ärvt min pappas muskler (lättuppbyggda och tunga som fän), sen har jag väl inte varit särskillt tjejig av mig i min uppväxt. Varför leka med barbie när man kan klättra i träd, bygga kojor och spela fotboll med killarna? Med åren har jag blivit mer kvinnlig av mig. Mina naglar är en stor del av mig och make-up's är ju bara SÅ roligt. Höga klackar och nice outfits, ja sånt som tjejer "ska" vara intresserade av. Sen kommer jag tillbaka till den där frågan igen, ja men vem är jag då?

Jag är en liten prick i hela denna vida värld, men för mig är ju jag världens mitt, livets huvudskådespelare. Precis så tänker väl alla andra om sig själva också, eller? Så vad är då så speciellt med mig, mer än att jag inte är som någon annan? Det är konstigt vad tankarna kan flyga iväg och en del frågor finns det inga svar på. Men en sak vet jag. Jag är mitt livs huvudroll, i mitt liv, i min bok är det jag som är det viktiga. Men den personen som jag ser två sekunder på stan, som kanske bara går förbi. Den personen tänker likadant. Alla har vi hjärnor, känslor och tankar. Alla tycker vi att vi är det viktiga. Hur det sen går för den personen vi sett en gång i två sekunder i våra liv bryr vi oss inte ett skit om.

Kanske blev vi till av en anledning eller så var det bara något som gick snett. Vi blev till och skapade miljader av historier från en historia. Jorden, rymden bryr vi oss inte om det är jag, egot jag som är det viktigaste. Så kanske är svaret på frågan; Vem är du? Livet.

Sista dagen på sommarlovet och det är  med blandade känslor jag tar mig  till skolan i morgon. Det ska bli kul att träffa alla kompisar, få lite rutin på vardagen och faktiskt få lära sig något nytt (fast att jag kommer ångra det så fort jag fått första läxan...). Däremot ser jag inte fram emot det rullade ekorrehjulet som jag brukar säga, att inte ha något liv med andra ord och frågan; Vad det här livet egentligen går ut på kommer upp återigen och igen. När jag fick se att vi inte börjar förän vid ett kändes det inte så farligt ändå och fredagen ska inte ängnas åt någon skola direkt, så egentligen är det väl måndagen jag fasar för mest. Det är DÅ skolan verkligen drar igång!

Jag har haft ett super bra sommarlov. Jobbat med ett nytt jobb och lärt mig en hel del och sedan jobbat på ett favojobb som var halvnytt (nya ägare, nya rutiner m.m.). Jag har fått njuta av sol och bad, umgått med släkten, fikat på glassiga balkongen, grillkvällar med familjen, träffat kompisar, några fester, läst bok (Avalon blev tillslut utläst på cirka 900 sidor) och bara varit. Söka efter mig själv och hitta gamla och nya delar i mitt inre. Gjort min vanliga utveckling, fast att jag nuförtiden inte förändras så mycket som förr. Jag har också hunnit med en underbar tripp till Stockholm, den bästa av dom alla. Jag har fixat och gjort om lite i mitt rum. Funderat kring saker och ting jag vill, drömt och skapt mål jag vill uppnå. Börjar inse nu hur nära jag är mitt slut, då det inte finns något att komma tilbaka till. Ja det är mycket som hänt och många tankar som rullat i mitt huvud. Vissa saker klarna medan ännu fler luddiga tankar väckts till liv.

Hoppas alla inte är helt fientliga till att börja skolan i alla fall (fast det tror jag de flesta är), tänk på att det inte är så många som får den chansen. Det är vissa som skulle göra vad som helst bara för att få en dag och lära sig allt det vi bara vill komma undan ifrån. Försök ta vara på tiden som är kvar, ser det från olika vinklar och det positiva. Ser det från den ljusa sidan, då blir det inte längre mörkt!

Godis är SÅ gott och jag kan inte sluta älska det! Jag kan motstå det om jag vill...tror jag...Efter att ha ätit onyttigt lite för ofta, lite för mycket och inte tränat (för det brukar vara kombinationen) får jag nog av mig själv. Det är då jag ska sluta med godis, träna ordentligt och äta nyttigt. Det håller väl i en vecka sen tänker jag; vad fan man måste ju leva också! Fast denna sommar har jag kommit underfund med att jag kan äta det jag vill(i lagom mängd!) bara jag utför en motionsgrej en gång i veckan och får min vardagsmotion. Däremot känner man sig trött, hyn och hår fetare och sånt.

Har skrivit ner små mål jag försöka följa/uppnå under denna höst; träna och äta nyttigt är några av de jag vill försöka med. Det viktigaste är att jag tycker det är kul att träna (och nu när jag hittat gymmet som blivit min stora favo lär det inte bli några problem). Men jag ska få äta det jag vill (undantag godis i veckorna) och njuta av det jag vill. Träna och äta ska inte vara måsten och krav. Det är inget roligt liv om man hela tiden ska tänka på vad man stoppar i sig, och för min del blir det bara värre om jag tänker på det.

Så tjejer (och killar) som ska följa olika dieter och inte äta ditt eller datt, skippa det, lev, njut och ät det du vill i lagom mängd. Sen måste alla röra på sig, så är det, men inte för att vara smal/vältränad/blablabla nej för att må bra. Man orkar mer, känner sig piggare och gladare av att motionera.

Det finns också forskning på att de människor som har speckat träningsschema också klarar sig bättre i skolan, fast att de borde ha mindre tid att plugga? Låter perfekt för mig, för ett av mina andra mål är att satsa lite mer på skolan. Får se hur det går, men med en god inställning och stor vilja går allt!