Du kan klara det!
När hjärnan är full och du inte orkar mer, vad gör du då? Bryter du ihop? Biter du ihop? Eller väljer du att gråta ur dig allt och sedan ta nytt tag och fortsätta kämpa? Hur länge kan man pressa sig själv? Helst ska man ju inte komma dit, men ibland blir de så fast att man försöker hålla allt i schack. Att ha koll och planera hjälper och räcker väldigt långt, men ändå kan de bli för mycket. När allt kommer på en gång och man grubblar, tänker, funderar och ska fatta ett beslut. Ett val som kan förändra mycket. Du är så upptagen av detta beslut att allt annat läggs åt sidan, de blockerar. Valet är val, beslutet är fattat, blockeringen är borta och alla måsten är synliga. Då blir de kaos och det inre lugnet kommer i obalans, hela kroppen, själen och hjärnan kommer i obalans. Man sätter på sig masken, den som räddat en så många gånger förr. Låsas att allt är okej, att de fixar sig. Det kan hjälpa, men bara för ett tag…
Det behövs en paus, ett lugn som kan stilla en. Hitta styrkan, stabiliteten och ro i det inre. Först då kan man ta tag i allt igen, fortsätta kämpa och nå det mål som man satt upp. Alla faller någon gång, man kan inte vara stark jämt. Alla har en svaghet, man måste få vara svag för att kunna vara stark. Se inte ett misslyckande och en katastrof. Gå inte ner dig ännu lägre än du redan gått. Ta till dig modet och vänd. Gå uppåt, ha kraften att kämpa. Du kan pressa dig att orka lite till, men utan tron på dig själv kommer du inte särkilt långt. Du kan om du bara vill. Gör de inte värre än vad det är. Var modig, tro på dig själv och tänk: ”jag kan klara det ”. Du har orken och att pressa sig själv har blivit en energikick att man ska klara det!
