-

 

Här kommer receptet på de kakor jag gjorde för några dagar sen och lovade att dela med mig av. De har smaken av kladdkaka men inte konsistensen, så ja ett bra alternativ om man vill få en liten smak av det varje dag utan att behöva göra en hel kladdkaka.  Perfekt till en kopp te eller kaffe på kvällen när man kryper ner i tv soffan. (Det kan hända att de inte riktigt blir som mina och smakar som jag beskrev, kan av misstag gjort lite fel men resultatet för mig blev bra.)

 

Ca:58 st beroende på hur smala, tjocka, långa breda de är.

175 g smör eller margarin
2,5 dl socker
2 msk vaniljsocker
1 msk kakao
3,5 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
50 g mörk choklad minst 70 % (inget måste, la själv till det i receptet fast det var väldigt gott)

 

 

Gör så här:

1.       Sätt ugnen på 175 grader.

2.       Rör smöret, sockret och vaniljsockret poröst.

3.       Blanda kakao, vetemjöl och bakpulver i en egen bunke.

4.       Häll i de torra ingredienserna i smöret och rör om tills degen är jämn.

5.       Rulla ut till två längder.

6.       Lägg längderna på bakplåtspapper, platta till den något.

7.       Grädda mitt i ugnen i 11-13 min.

8.       Passa på att skära längderna medan de är varma i sneda bitar 2 cm tjocka               och tryck till lite choklad här och var.

9.       Låt svalna och förvara dem sedan i burk.

(receptet är hämtat från en tidning)

 

Celines favo:)

 

 

 

Ja då var man med!!! Magen vred sig i morse när jag gick genom c-korridoren mot Hörsalen. Det var nu jag skulle få höra, med eller inte med? Skämma ut sig total och var bland de få som lämnar salen och inse att man misslyckats eller sitta där med ett stort leende på läpparna. Det var det sista som inträffade. Ett lyckorus genom hela kroppen och magen fortsatte att vara i upprorstillstånd. Redan i morgon är det träning. Utomhus mellan 19-21. Inte nog med det, redan till helgen är det rugbyläger. Vilket innebär ingen skördefest och mys på Öland för min del i år (hade behövt det breaket menmen...). Emma kom också med, Linda också, alltså tre stycken från Te08c. Så bra vi är!


Efter denna glada nyhet gav inte resten av dagen så mycket mer än feber och trötthet. Varför nu när min kropp behöver vara pigg? Den där cykelturen i lördags som varade i ca: 3 tim var kanske inte det bästa. Lördagen var annars toppen, skit kul och hel galen! Det kommer jag få mer smak av nu då, eftersom man är med i Rugbylaget 2009!

En skön söndag då jag gjort så lite som möjligt, men ändå gjort små saker för att inte känna att dagen bara gått. Efter en toppen kväll/natt med rugbyn kunde jag inte vara annat än nöjd med mitt liv jag lever (fast känner att jag är de det flesta dagar just nu). Solen sken och himlen blå, vilket får humöret att skjuta i toppen ännu mer. Sofia och mamma har varit en sväng på Ikea och snacka om att man kan göra om ett rum fort. Nytt bord, matta, kuddar, tv-bänk och rummet är förvandlat. Nu är det min uppgift kvar att hitta tv vi ska köpa, SOM jag längtar!

Annars har jag hunnit med att göra lite kakor idag som blev riktigt goda och det var super enklet att göra. Ett recept kommer snart...hoppas jag. Tiden räcker inte riktigt till ibland konstigt nog. I morgon ska jag nämligen exta knäcka lite med ett jobb så jag kommer vara busy the whole day. Nu blir det att krypa ner i soffan och njuta av rummet lite till innan jag ska vidare mot sängen. Btw så ska jag snart få en ny säng, längtar! Får se om den kommer nu i veckan...

Fredag igen och ja, det är nu tiden bara försvinner. Varje vecka går så snabbt. Hade två lektioner idag mellan 12:20-14:30, ganska lagom skoldag en fredag. Mamma hämtade mig i skolan och vi åkte och kollade ut min blivande säng. Äntligen! Tillbaka till skolan och möta upp en kär vän. Det blev fika och oväntat sällskap som gjorde det ännu trevligare. Efter kaffe och mycket snack var det dags att bege sig hem till myskväll med mamsen och två systrar. Tagga inför uttagningsmatchen i rugby som är i morgon, hoppas hoppas jag kommer med! Efter lite Anna Anka har jag fått ett gott skratt och kan krypa ner i säng. Om jag nu kan somna...

Det kändes så härligt att komma med sitt nya hår idag. Sen var det ju skolfoto, vilket inte kändes lika bra... Tror jag överlever även detta år som alla andra men usch vad hemskt det är.

Varje år tänker man att "I år ska det bli bra". Men sen blir man lika missnöjd och tänker nästa år, nästa år blir det bättre. Så varför är vi så seriösa med detta foto? Samtidigt är det ju i skolfotokatalogen som vi faktiskt kollar när man undrar vem en person är och då vill man inte se ut som ett freak. Jobbigt, jobbigt det här med foto, man kan ha många åsikter och funderingar kring det. Rättigheter och hur folk kan lägga ut helt oförstående bilder på sig själva. Undra hur man ser på skolfotot då? Är det en diskriminering? Nudisterna ska ju vara helt nakna på sina bilder, vad är det för något i skolsammanhang egentligen? Jag har personligen ingenting emot det. Vill folk ställa upp på det får de väl göra det, men aldrig i livet att jag skulle göra det. Sen är det bh:sektionen som även de ställer upp på foto i bara bh:n (men deras namn är oigenkänliga). Hur ser det ut? Tjejer som ställer upp i bara underkläder och killarna då?...

Jaja som sagt man kan diskutera fram och tillbaka. Vad som är rätt och fel, men så länge ingen säger emot så kan det väl få vara som det är. Nästa år ska vi få spexa till det på vårt foto, Jippi! Det är SÅ man gör ett foto med flummigheter.

Nu är man då inte längre guld-blond utan gått mer åt mitt nartuliga kopparfärgade hår. Härligt värre att vara unik och inte se ut som alla andra! Bild kommer nog senare. För övrigt känns allt toppen. Nytt hår, ny kropp, ny hjärna ja ett nytt jag, lovely. Tänk vad lite träning och färg kan göra...

Åhh vad jag älskar Disney! Sätt på lite av alla klassikernas låtar och din sura min går upp. Jag blandar svenska, engelska och franska haha toppen! Då blir det lite plugg samtidigt...(intalar jag mig i alla fall). Det är så bra, glada eller kärleksfulla texter, lite budskap och man finner hermoni. Så mår du lite dåligt bara sätt på lite disney musik och det väder snart.

Vad säger ni om en kamera som själv tar bilder automatiskt under hela festkvällen? Gutt tycker jag! Den visades på senaste IFA-Mässan, så den finns tyvärr inte att köpa än men även om det skulle det har inte jag en plånbok för dess värde. 150 dollar...

Det är Sony som släpper denna goding någon gång nu i september. Den funkar så att man ansluter den till en kompaktkamera  och sedan tar den automatiskt bilder på festfolket hela kvällen lång. Apparaten kan panorera 360 grader och tilta 24 grader samtidigt som den kan urskilja ansikten på personer som befinner sig i kamerans sökare. Med hjälp av teknikerna " Face Detection" och "Smile Shutter" avgör sedan Party-shot själv när ett foto ska tas. Så en fest upp till 11 timmar i samma rum och du har bilder från hela kvällen utan att röra en kamera.

 

Party-shot!

 

 

Årets Inspark och Vallen var igår och började med invigning i A-hallen. Vi i nöjes bjöd på något extra och vårt uppträdande blev mycket lyckat (hoppas det var fler som skrattade sig till tårar än mina kära klasskamrater). Efter begav vi oss till Kattrumpan för att sparka in ettorna. Det var SÅ kul och jag uppfattade som att ettorna tyckte det också. När de fått springa på kladdig pressening och toppat anisktet i mjöl och vatten var det lagom fräscha för att åka hem och fixa till sig inför kvällen.

Själv blev det pizza med två av mina underbara tjejor och sedan hem till Linda, där vi samlades alla åtta girlsen i klassen. Mycket trevligt, många skratt och små missöden...som vanligt. Vi hann med bussen på håret allihop som tog oss in till stan. Där splittrades vi och senare var jag inne på Vallen och dansade mig svettig, haha låter super fräscht men vad gör man inte för att ha skoj!

Fick sedan sällskap hela vägen hem av två super gulliga killar som fick mig att skratta tills jag hade kramp i käkarna. Var hemma runt halv tre och kunde krypa ner i min varma säng. Skönt att jag har sovmorgon alla fredagar och kunde sova lite mer än alla andra i alla fall.

Björn Bröder 1&2<3

 

 

Kvällarna är den mysiga tiden på dygnet. Om det är vardag eller helg, sommar eller vinter så kan man alltid ha en mysig kväll. För mig är det kaffe med mjölk som är stora favon med någon sötsak till. Det är kanske en gammal tradition som lever kvar i min familj. Varje kväll hos mormor och morfar har det alltid varit kvällsfika. I just love it! Efter middagen går man och längtar tills klockan ska bli åtta, för inte förens då är det okej att smyga ner i köket och fixa sitt kvällsmys. Jag tror det är nyttigt för sinnet med lite nervarvning och lyx. Jag mår bra av det i alla fall och hoppas jag kan föra det vidare.

 

-Bete dig som du skulle vilja vara och
du kommer snart att vara som du beter dig

 

Lucas est Moi!

 

 

Då offrar man sin första söndag för rugbyträningen (och det är värt vad enda minut). Det känns lite konstigt att man är uppe vid sju och alla andra sover. Det är så tyst i huset, känns nästan lite ensamt fast att det sover fyra till i sina mjuka, varma sängar i rummen bredvid. Det har nog aldrig hänt att jag skrivit ett blogginlägg så här tidigt på morgonen, men kände att jag vill göra någonting och skriva är kul så varför inte. Kan ju dela med mig av min tidiga söndagmorgon.

Då har jag varit på första träningen och jag blev glatt förvånad över hur kul det var. Gamla handbollsminnen väcktes till liv men ersattes samtidigt av något som är ännu roligare, Rugby. Bara uppvärmingen var krävande för mig, som inte har världens bästa kondition, men det ska det bli ändring på! Tränarna var jättetrevliga och deras syn på träningen gillade jag mycket, d.v.s. att mindre "griserier" och mer träning.

Det var lite knepigt i början att få in kasten och mottagningen, för som gammal handbollsspelare var det tvärt emot vad man lärt sig. Det släppte efterhand och jag fick testa på anfall och försvar. Försvar var grymt kul och jobbigt. Det bästa var när vi fick börja spela och sista anfall gick riktigt bra.

När man var där och tränade kände man inte någon smärta eller skador, men nu i efterhand när jag sitter här hemma kan jag säga att det känns. Knäna är öma och blå (måste köpa knäskydd!!), hakan är öm efter en krock, mitt på brösten lyckas jag få in en armbåge som jag påminns om varje gång jag andas och sen är det lite ryggsmärtor här och var. Det låter kanske hemskt och man undrar varför jag gör det? Är det värt all den smärtan!? och svaret är ja, ja det är det verkligen! Så kul och känslan att vara ett lag, bara springa rakt på motstånadren och kötta. Jag har en anledning att meja ner ordentligt. Det kommer inte många chanser i livet och för mig ser jag detta år som det enda. Så jag tar chansen, jag satsar stenhårt och ger järnet. Vad det sedan slutar får vi ser, vem vet jag kanske inte ens kommer med efter uttagnings matchen...

Det är verkligen så kul att köra bil! När man är lite trött, deppigt eller liknande negativt humör kan man bara ta en sväng med bilen och övningskörningsskylten (som jag lyckats glömma pinsamt nog två ggr:s). När jag kommer tillbaka hem har jag ett lyckorus i kroppen. Än har jag bara kört i stan dock, men det blir väl lite annat sen när jag tagit min första körlektion. Det som oroar mig mest är att jag inte ska hinna med att plugga till provet, visst jag har på mig lite mindre än 5 månader men ändå. Jag ska fixa det till min 18 årsdag, ett bestämt måste!

Alla lever sina liv olika. Jag fick lite inspiration av en vän som fick mig att börja fundera. Just på det här, hur vi lever. Många ungdomar tar dagen som den kommer, gör så lite som möjligt och försöker hitta kryphål överallt. Jag är inte konstruerad så, men jag ser inget fel i det heller. Visst är det underbart att bara vara, göra det man känner för, "flyta med" som var samtalet vi kom in på. Jag har upplevt det livet, så jag vet att det är en befriande känsla på ett sätt men samtidigt skulle det aldrig fungera i långa loppet för min, eller ja familjs, del. Vi är sex personer med hund och katt (fast kissen är inte så krävande, det är därför det är mitt favorit husdjur) och alla har sina egna liv i vårt liv tillsammans. Det är kanske inte så vanligt att man har en familjekär familj men för mig, för oss, är det viktigt. Vad vore livet utan min familj? Det är min trygghet, platta, ursprung, dit jag alltid kan vända mig vad jag än bär på mitt hjärtat. 

Jag vet att min mamma har gett upp mycket för vår skull. Hon har varit med oss som ingen annan förälder. Alltid närvarande, delaktig och hjälpande hand. Pappa har ställt upp på ett annat sätt och alla våra mattetimmar kommer för alltid vara ett starkt minne (fast att han nu inte längre kan keep up med min matte). Mina systrar och jag har haft en otrolig rolig uppväxt tillsammans. Vi kan fortfarande busa runt på trädgåren allihop och jag blir 10 år igen.

Middagarna är ett minne jag alltid kommer bära med mig och sakna. Det är då vi sitter och små pratar, får vara delaktiga i varandras vardag och skratta. Det var en middag för några dagar sedan då vi satt ute, solen sken och vi satt säkert där i två timmar. Jag kan inte minnas att vi någonsin skrattat så mycket allihop. Vi hade tårar i ögonen efter allt skrattande och jag minns inte ens varför vi hade så kul.

Jag kanske inte har samma frihet att på en kvart ändra min dag, för det blir som en dominibricka och hela schemaupplägget spricker (visst kan jag ändra mig men då missar jag något annat), medans andra kan ändra sin dag i ett handslag. Men för mig är det så vanligt att det faller sig naturligt. Jag tänker inte ens på det. Inte förens det kommer till planer med kompisar... Då kommer det där igen, att välja. Jag har alltid en frihet att göra vad jag vill, men det gör att jag får offra annat.

Jag är familjekär med inbyggd kaleder som kanske inte alltid tar dagen som den kommer, men som njuter av varje dag och tänker på hur lyckligt lottad jag är. Jag har något som inte många har och jag kommer aldrig förstå hur det är att inte ha det så. Så jag har en frihet, min frihet, som begränsar mig till att hinna med våra middagar, resor, utflykter, helgmys och fix hemma. Det är kanske inte är viktigt i andras öron men för mig är det det och då offrar jag gärna lite av mitt eget liv för att dela det med min familj.

Så medans andra tar dagen som den kommer och lever sitt liv. Lever jag mitt som jag vill just nu. Vad som sedan händer när jag inte längre delar mitt liv med familjen. Då jag flyttar hemifrån för att börja på ett nytt kanske det kommer se annorlunda ut, vem vet? Vi lever alla olika liv i olika tidsepoker och det är väl en del av livet.