-

Live på Söderports Café

Inspelad version

Måste bara berätta att när jag skulle gå hem från stan idag (har ingen cykel eftersom jag lånat ut den till kära syster Sofia) och när jag ska korsa larmgatan så kör mamma förbi. Jag gick en väg som jag inte brukar och mamma fick för sig att ta bilen en sväng runt stan och exakt samtidigt korsar vi samma kryss. Är inte det läskigt? Dessutom ser vi varandra också och mamma stannar så jag kan hoppa in. Vad är oddsen för detta? Tur? Ödet? Sjätte sinne? Kalla det var du vill, men jag var en lycklig tjej som slapp gå hem och orkade då en joggingrunda i skogen istället.

Önskar jag vågade tro,

att plantan fortsatte leva.

Den behöver inte vara perfekt,

ändå fortsätter ogräset gro.

Sprider sig större var dag,

och täcker plantan ännu mer.

Låter vattnet rinna över den,

vilket hjälper för ett tag.

Sprutar gift över ogräset,

kanske dör den då?

Med risk att plantan stryks med,

och lämna kvar en jordhög.

Om det ändå vore enkelt att sköta om en planta,

men växtlivet betsår av både ogräs och blommor.

Det är väl det man brukar säga är tjusningen med den,

att det är värt att slita och sköta om den för att få se den blomma.

När man inte lever i ekorrehjulet som alla andra, ser man saker, känner saker och inser saker som man inte gjorde när man själv var en del av ekorrehjulet. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt? Livet i ekorrehjulet är jobbigt, men också otroligt skönt. Då är man en del av allt och vet hur nästa dag kommer se ut. Det finns en trygghet att luta sig tillbaka mot och veta att allt kommer ändå vara stabilt, oavsett om en dag gick åt helvete.

Jag står utanför detta hjul som fortsätter rulla varje dag utan mig. "Vad skönt!" Tänker väl alla som själva är i det? Men är det så skönt att vara ledig, att inte ha ett jobb/skola att gå till och inte ha en aning om vad man gör imorn? Nej jag tycker inte det. När man går i skolan eller sommarjobbar längtar man efter lov, lov, lov! Men att varje dag gå upp till något, att känna att varje dag är en ny dag och redo att ta in nya intryck och upplevelser är något som är mer värt. Jag har alltid tyckt om att gå till skolan, skolan är en väldigt rolig plats och som en del av mig saknar väldigt mycket. Ändå känner jag mig klar med den delen. Jag vill göra något nytt, upptäcka något nytt och få ännu mer erfarenheter och kunskap!

Hur ofta har man inte känt det och sedan inte gjort det man vet man egentligen borde ha gjort? Det var en annan rolig grej han tog upp, negodilerna. Det är de vänner och familj man har runt omkring sig (eller sig själv?) som sprider negativitet. Uttryck som:

-Jag kan inte.
-Det går inte.
-Finanskris.
-För ung/gammal.
-Gilla läget.

Dessa uttryck ska elimineras. Gilla läget tycker jag var lite kul exempel för han la till förklaringen att, "Gilla läget, vad är det!? Låta saker och ting bara hända och själv bara luta sig tillbaka, ja då kommer man aldrig någon vart, gilla läget!"

Mycket handlar om att vara positiv, försöka och försöka igen, ge inte upp och testa! Ha mål, syfte och attityd, då blir man även motiverad och driven. Det var en sista sak jag också tyckte var väldigt bra. Det finns nämligen tre sorters människor:

*De som får saker att hända

*De som ser på när saker händer
*De som undrar vad fan hände?

Listor och tusen saker i huvudet, ja det är jag i min värld just nu. Tar en dag i taget och fast att jag är arbetslös lyckas dagarna rulla på med nya checklist's, om inte på papper så i mitt huvud. Söka jobb att spendera närmaste tiden med, kolla upp inför vintersäsongen (Österrike, Kanada, Franska Alperna, svenska fjällen ja you name it!) och sedan kommer det tredje, kolla utbildningar inför nästa höst. Ska det börjas i tid så ska det! Jag är och kommer alltid vara en planeringskalender. Emellan allt fix och trix med mina framtidsplaner är jag hemmafru och lär mig laga mat, bakar, städar (som jag som vanligt inte kan hålla mig ifrån) och börjar mina renoveringsprojekt. Mitt, Sofias och Josefines rum är de senaste omgjorda rummen och nu har det kommit till Celines tur. På torsdag får det bli att ställa sig i målarburken får då ska det målas!

Inget jobb, ingen skola och ändå rullar det på ändå!

En av de finaste trädgårdarna jag sett!
Luxemburg jardin i Paris

Väl framme i Mamlö skulle vi hitta Hyllie och långtidsparkeringen, vilket inte var det lättaste... Min gps, mitt sökande och smarta huvud förstod tillslut kartan och envisades med att vi skulle FÖLJA SYLTEN! Det ledde oss tillslut fram till parkeringshuset, nästa fråga "kommer vi in här med vår stora bil?" Jaha så fick mamma hoppa ur bilen och gå bort till informationen. Hon kom tillbaka och "ja, här är bäst att parkera" och  "ja, vi får plats" och "ja, det är bara att köra in och betala vid hemkomst". Toppen! Vi körde in, parkerade och tog hissen till markplan.

När vi kom in till rummet med biljettautomaterna kom nästa: "Hur fan funkar biljettautomaterna!?" Mamma beställde först en biljett, ingen biljett kom. Vi beställde då en duo-familje-biljett, vilket skulle vara billigare, ingen biljett kom. Då säger pappa: "Där är biljetten!" Biljetter för fyra personer, bra jobbat... Ingen tid att förlora! Ner för trappan, halvvägs ner inser vi att det är fel sida och upp igen med de tunga väskorna.

Resten av resan gick ganska smärtfritt. Väl på tågen åkte vi enkelt över Öresundsbron och framme på Kastrup efter 12 snabba minuter. Self-service in-checkningen gick också förvånadsvärt bra och så var det bara att droppa bagaget. Vidare mot säkerhetskontrollen, ingen pep och ingen väska behövde kollas. Vi satte oss på ett fik, åt och drack kaffe, handlade lite i tax-free shopen och gick mot gaten.

Vi gick och gick och gick och gick. Längst bort på flygplatseländet låg gate 27. Varmt som i en bastu fick stå och vänta på att få boarda på. Vi gick på planet och efter en liten stunds väntan lyfte vi. Paris here we come!

Under en liten napi fick mina batterier ladda om och vi landade i Paris med förväntan över vad standen hade att erbjuda. Vi hämtade bagaget och gick ut och fram till informationsdisken. Blir vi förvånade eller blir vi förvånade när den mörkhyade killen bakom disken pratar svenska! vi kunde inte haft mer tur och fick svar på många frågor och hjälp. Vi stod och samtalade med honom tills vår buss kom och hoppade på den gröna 32-bussen.

Vi åkte en bra bit och sedan stannade den och vi hoppade av. Vi tänkte inte så mycket på vart vi hoppade av eller vart vi skulle, så vi plockade först ut vårt bagage innan vi frågade en kille om vägen. "Ni hoppade ju av en hållplats för tidigt!" Och där gled bussen snyggt iväg och försvann. Det var bara för oss att ta väskorna och traska på. Vi gick och gick och gick. VI måste sett helt lost ut, för en kille kom fram och frågade om vi behövde hjläp. Tur var väl det, "gå rakt fram och sväng till vänster och längs den gatan ligger det". Tack, tack sa vi och gick. Rakt fram och till vänster, ett hotell, två hotell, tre hotell och där var gatan slut. Jaha och nu? Men precis där låg det, i hörnan av två gator, toppen! Äntligen framme.

Håret alltså. Lite kortare, lite fräschare och framförallt en mycket nöjdare Sarah.