-

Det gick smärtfritt och bra att checka ut från hotellet, åka transfern och anlända till flygplatsen, men där tog flytet stopp. Först var vi tvungna att visa den där lappen vi fyllde i när vi landade i Mexico och som tur var låg alla de kvar i vart och ett av våra pass. Sen tog dem alla våra väskor och ställde dem bakom en disk, medans vi skulle checka- in i en sån där maskin. Det är en hel massa mer information och siffror de ska ha, personnummer, passnummer, bostadsland, kommande hotell i landet vi flyger till och m.m. Samtidigt stod jag och höll koll på våra väskor eftersom de sätter taggarna på de väskor man pekar på (idioter man kan ju peka på vilken väska man vill?!). Jag skrev på namn och telefonnummer på adresstaggar som jag fick personalen att sätta dit. Efter att mamma och pappa äntligen skrivit in fem ut av oss och ska börja på den sjätte, ja då säger maskinen att den inte kan checka- in fler än fem i ett sällskap. Jaha tack för den! Alltihop i onödan så får vi ändå gå fram till disken där de får göra det manuellt.

 

Nu borde det ju flyta på tänkte vi, men nej det tog det inte slut med problem där… Nu skulle vi vara tvungna och betala för alla in-ckeckade bagage IGEN?! Vi har redan betalat det i Sverige och det står på våra papper vi har med oss, men efterson det inte stod inskrivet i deras bokningssystem så var det inte mycket de kunde göra… Jaha det var bara att betala för 6 bagage. Nu måste det ju vara slut med krångel, men nu är det ju familjen Carlström och tror aldrig vi kan ha en resa utan krångel. När vi får biljetterna upptäcker vi att vi alla sitter utspridda en och en på hela planet i mitten på en tre-sitts-rad. Vad fan är detta?! Hon får fixa och dona, riva och skriva ut nya biljetten och sen får vi i alla fall sitta tre och tre på första flygresan. Tack så mycket säger vi och SEN flyter allt på genom säkerhetskontrollen, på planet, landar, genom säkerhetskontroll, alla bagage med, genom säkerhetskontroll igen, vid gaten, boardar på (20 min försent men inget större problem) och Sofia och jag lyckas prata till oss att få sitta bredvid varandra. Nu var det bara hämta ut hyrbilen och köra mot hotellet och så mycket kan ju inte hända… eller?

 

Jo… Vi hinner bara köra ut med bilen så upptäcker vi att gps inte fungerar, strålande! Eftersom vi inte hunnit så långt kör vi runt tänkte vi, vi tänkte fel.. Vi kommer upp på en väg mot motorvägen, fan också! Efter lite trix med livet som insats lyckas vi vända och hittar tillslut tillbaka till uthyrningsstället. Vi får hjälp med gpsen och den fungerar. Då var det bara att följa gps:en, lättare sagt än gjort med två halvblinda, döva och trötta föräldrar. Vi kör naturligtvis fel och hamnar (ja vi måste ju ha världens otur) på en bakgata där vi varken kommer fram eller bak p.g.a. bilar åt båda hållen och brandkåren som stängt av vägen. Det brinner nämligen rejält i ett hög hus. Där står vi någonstans i San Diego i ett brinnande kaos. 

 

Vi lyckas tillslut komma loss med lite samarbete mellan bilisterna och vi hittar till vårt hotell och får lägga oss och sova. Underbart! Tack för en fantastisk start... (NOT) Hoppas det blir bättre.

De två sista dagarna spenderades på stranden och njöt av sista tiden i värmen. Jag försökte ta vara på varje stund. Läste ut ytterligare en bok, solade, satt och såg den vackra vyn från balkongen, badade i havet och i poolen – en sista gång. Jag kommer nog aldrig återvända hit, även om jag tycker luften är torrare och behagligare så tilltalar området Cancun-Tulum –Playa del Carmen mer, men är glad att få ha upplevt även detta. På den andra sida blev vi inte riktigt klara, har flera utflyktsgrejer jag vill uppleva och se mer av städerna och fler stränder. Så förhoppningsvis blir det någon mer gång.

 

Har knappt fått en timmes ordentlig sömn i natt, dels beroende på att jag är så utvilad att jag inte är trött och dels p.g.a. blixt och dunder. Det var verkligen en makalös syn, hela havet lyste upp och ett don med enorm räckvidd. Det är vacker och skrämmande på samma gång, vilket gör det till något exotiskt. 

En dag vid poolen och havet. Njutit i värmen och med bok och drink i handen. Inte många dagar kvar i Mexico nu…

 

Första dagen var underbart vacker utan ett moln på himmel, igår var det halvklart till mulet och kom en liten skur. Idag är himlen klarblå igen och måste säga att här där jag sitter och skriver har jag en av de vackraste utsikterna. Jag ser stranden som havets vågor slår emot och himlen som skapar en horisont med havet. Runt bilden har jag palmer, orange-bruna husväggar med orangea takpannor, en stor ö en bit ut fån stranden och då och då seglar en segelbåt förbi. Havet och himlen är nog bland det mest befriande och fridfullaste jag vet. Kommer ofta på mig själv att sakna möjligheten till havet när jag blickar ut över det. Varken i Uppsala eller i Ljungby hade/har jag ett hav, utan fått nöjt mig med deras åar, Fyrisån och Lagan. Det är inte samma sak, men med lite fantasi kan jag tänka mig att det leder till ett hav i närheten i alla fall.

 

Vi har kommit mer till ro nu och hotellet känns mer som ett bekvämt hem. Som jag trodde skulle det inte dröja länge förrän vi glömt bort alla brister och fel, utan känna att även detta är fint. Det är väldigt många från Washington DC här, till skillnad mot Cancun där de flesta var från Kalifornien. Många som bor här återkommer varje år och har som tradition att fira jul här. Vi har också fått veta att staden en gång har blomstrat, men sen kryssningsfartygen slutade lägga till utanför har truismen minskat och affärer stängt. Därav alla igenbommade butiker och slitna känslan. Lite tragiskt. 

 

Begav oss till systerhotellet för en skön pooldag, men fick på köpet en liten utflykt. Det andra hotellet är större och försöker vara lyxigare, men känns som en fasad som försöker dölja dess sanna identitet. Personalen var inte lika trevliga, vilket troligtvis berodde på att de inte har så kul på jobbet, de kändes trötta på livet. Hotellbyggnaden var vacker och hade något europeisk slottliknande känsla över sig i färgerna ljusgult och vitt. Vi avslutade kvällen med att gå ut på restaurang.

Vi är så rika i saker, men det vi är fattiga i är tid. Tid med varandra och tid för att tänka och njuta. Tiden är bland det värdefullaste vi har och vi önskar alltid att vi hade några fler timmar per dygn varje dag. Det är ingen som kan trolla fram fler sekunderar, det handlar om att prioritera sin tid. Det får mig att tänka på det min filosofilärare sa en gång.

 

”Tänk dig att varje minut är pengar som du sätter in på en bank och varje dag får du exakt samma summa pengar. Men de pengar du inte gjort av med vid slutet på dagen försvinner. Vad skulle du välja att göra med dessa pengar varje dag? Troligtvis spendera dem på saker du tycker är viktigt och värdefullt. Men gör du det med din tid? Du får 1440 minuter varje dag att använda och i slutet av dagen är dessa minuterar borta.  Om du tänker att tid är pengar hade du då värdesatt och prioriterat det på ett annat vis?”

 

Det kan vara något att tänka på. Samtidigt måste man lägga tid på tråkiga saker för att det ska leda till något bra som i framtiden ger dig tillbaka tid. Ibland måste man också få lägga tid på onödiga saker, men som är avslappnande och roliga. Men du vet aldrig vilken dag du inte får mer tid. Livet är skört och tiden är kort. Så värna om din tid, prioritera och framför allt ta vara på den. 

Vi bestämde oss för att ge oss in till stan och fick återigen hjälp, denna gång av en trevlig äldre herre mellan 70-80 år gammal. Han berättade att detta var hans andra hem efter USA, men när han fick veta att vi kom från Sverige blev han överraskat glad. Hans föräldrar kom nämligen från Luleå, men själv har han bara varit i Stockholm en gång i sitt liv och önskade att han någon gång skulle åka tillbaka. Han hjälpte oss med transport in till stan som var en taxi i form av en pick-up liknande bil där de gjort om flaket till två bänkrader med tak. Kan säga att det for en del tankar genom huvudet hur galet osäkert och med risk för livet det var, speciellt när jag nu läst två böcker om hur ett liv kan förändras snabbt p.g.a. en trafikolycka.

 

I alla fall så blev vi avsläppta i stan, som låg längre bort än vad vi trodde. Det som vi hade tyckt var en liten stad var visst inte så liten trots allt. Vi gick till en marknad under tak där allt fanns, kläder, skor, accesoarier, mat, råvaror och annat smått och gott. Det liknade lite TJ Market i Bangkok fast mycket mycket mindre. Vi strosade runt och gick in i några affärer innan vi återvände till marknaden och köpte frukt och grönt för att sen åka hem. En annorlunda julafton kan man säga och helt ärligt känns det inte som jul alls. Julmusiken i hissen får en att bli förvirrade och det känns helt fel, men detta är helt klart en av de bästa julklappar jag fått och ångrar inte det en sekund.

Det går inte jämföra detta ställe och hotell med vårt andra. Kvalité- och klasskillnaden är stor, ändå har detta fått tre utmärkelser detta år. Vi fick i alla fall EN nyckel till vartdera rum så att vi nu kunde vara alla i ett rum samtidigt. Vi fick i oss lite frukost och vyn från balkongen är fantastisk med (en betydligt mindre) pool nedanför och havet precis framför. Det är torre luft här på västra sidan till skillnad mot östra, vilket är befriande skönt. Det är blåare himmel, ljusare längre, men något kallare innan solen stiger högt. Som alltid är vi kritiska första dagen och hittar alla fel och brister, men snart tror jag nog vi känner oss lika hemma här som på det andra stället.

 

Jag kan inte fatta att det är sista dagen. Den här veckan har gått så fort och det känns som jag bara varit här i 3 dagar. I morgon är det exakt en vecka sen vi kom till hotellet och först idag upptäckte vi en tredje pool på området. Jag hade velat ha en dag till i detta paradis, men det får kanske bli en annan gång. Vi njöt och insöp alla intryck av allt vi kommit att lära känna om detta hotell. Människorna här är så trevliga, havet är så turkost och fint som drömmen om paradiset är. Parasolen på stranden har tak av halmstå (eller ja egentligen palmstå) och det finns så många valmöjligheter att du har svårt att välja. Jag kommer aldrig glömma det här stället och kanske jag någon gång kommer tillbaka. I morgon bär det av mot Mazatlan, vi mellanlandar i Mexico City och väntas inte vara framme förrän fram mot kvällen. Det ska bli spännande att se vad det hotellet och området har att erbjuda. Några har sagt att det inte är lika fint hav där som här, men att det ska vara mindre turistiskt och mer mexikanskt, men vi får väl se. Öppen för nya intryck och med liten kritisk syn (som alltid när alla kommer till nya ställen, efter 1,5 månad som receptionist lär man sig en hel del om gäster), så möter vi en ny stad med nya upplevelser.  

Det var första dagen på semester som jag var tvungen att bli väckt, men det var inga problem att gå upp. Klockan sju lämnande vi hotellet i en minibuss med två instruktörer och ett gäng andra turister.

 

Vi åkte först till ett naturreservat med bevarade Mayaruiner och förutom hettan så var det en fantastisk upplevelse. Tjejerna (våra instruktörer) var duktiga på att berätta och det målades upp bilder i huvudet hur det en gång sett ut. Det var en gång en stad med 400 invånare som var inramat med murar åt alla håll utom mot havet där muren var en naturlig, hög klippavsats. Ute i havet var ytterligare en mur i form av ett rev/klippa och det fanns bara en väg in mellan dessa långa klippor under vattnet. De hade genom detta makten att välja vilka som skulle få komma in och vilka som inte fick med sina båtar till staden. De tände nämligen upp ett torn med fyra fönster som ligger i direkt linje med ingången, precis som våra fyrar.

 

 Det fanns inte så många hela ruiner kvar, men vissa kunde man urskilja nästan helt i sin ursprungliga form. De berättade att ju högre upp mot himlen husen var byggda desto mer förmögen och mer makt hade man. Deras kung eller president, som jag förstod det mest var lik, bodde i det största och högsta huset. Där hade han 17 ”flickvänner” under samma tak för att deras menscyklar skulle synkronisera så att minst en av kvinnorna skulle föda, eller ge ljus som de kallade det, på exakt samma dag som den dåvarande kungen. De fick nämligen sitt yrke/uppgift/syssla efter vilken dag de var födda och det var därför viktigt att tronarvingen föddes på samma dag. De hade även ett räknesystem som liknar vårt svenska ”tjog-system” med hjälp av fingrarna och händer som de sedan gångade för att kunna få fram alla möjliga sifferkombinationer. Mer än detta fick vi lära oss och man insåg att de varit smarta. Genom att utnyttja andras okunskap skapade de makt och inflytande och kunde på så vis styra.

 

Vi åkte sedan vidare till en strand där vi skulle snorkla bland sköldpaddor. Jag tänkte första att detta bara var turistbluff och att vi säkerligen inte skulle se en enda sköldpadda, men där hade jag fel. Vi fick se flera stycken både stora och små. Små trött och ihopskrynklad om läppar och händer efter allt salt satte vi oss i bilen för att åka vidare.

 

Det tog en stund på den stora vägen, men sedan körde av på en mindre väldigt skumpig väg. Eftersom jag var helt uppslukad av min bok la jag ingen större vikt vid den miljö vi körde igenom, men tillslut var vi framme. En primitivt men på något sätt trevlig restaurang åt vi lunch på, på stranden med vy över det turkosaste havet jag sett. Det var så vackert! Det var nog där jag kände att jag äntligen landat och börjat uppskatta denna underbara del av detta enorma land.  

 

Sofia och jag vaknade redan vid fem och låg och läste bok fram till halv sju då vi tyckte det var dags för frukost. Det är så underbart att äta sin egen frukost på hotellrummet i bara pyjamas med bara familjen, utan massa människor som ska passa upp på en. Vi gillar enkelheten och privacy för mycket för hotellbuffeerna här, dessutom äter vi inte så mycket ändå.

 

Efter att ha slöat på hotellrummet ett tag gav vi oss ner till stranden. Fast att vi tyckte vi var sena insåg vi att resten av gästerna inte kommer ner förrän elvatiden på dagen. Stranden här är verkligen tagen ur en film. Den har precis all som ett vykort: vit strand, turkostblått hav, parasol med halmtak, palmer runt omkring och en brygga ut med ett lusthuslikandeplats längst ut. Det är inga jobbiga försäljare och det går runt personal och frågar om vi vill köpa något att dricka. Pappa och jag var inte sena med att beställa in en ishink med corona. En skön slö-dag på staranden i något mulet väder men varmt och skönt var det. 

 

Vi fyra systrar och pappa körde sedan simtävling i poolen (den är så lång och stor så det är inga problem att ha 100 m simlopp nästan utan att simma på nån). Av tre tävlingar vann jag i alla fall en, ryggsimmet. Helt anfådd, skakis i både armar och ben så hade jag avklarat dagens mortion (förtuom promenden mellan hotellrummet och stranden som tar ca 10 minuter att gå...). Josefine var så klart bäst och därefter pappa men de tävlingsimmar/har tvälingsimmat så de fick starta lite längre ifrån än oss andra. Inte mer än rättvist tycker jag.

 

Vi hann bara upp från poolen så kom det väntade tropiska ÖSregnet. Jaha och där var dagen på stranden slut och vi tog löpet till första bästa skydd på vägen mot rummet. Helt genomblöta och småirriterade på regnet, som alla säger är väldigt ovanligt den här tiden på året, var vi tillbaka på rummet. En skön kväll med hemmagjord mat (återigen mycket mysigare och godare), julkalendern och massa prat och skratt kände vi oss trötta vid klockan 18. Undra hur många dagar det kommer ta innan vi är inne i tiden här, lagom tills vi ska åka hem eller? Jaja vi är tidigt på stranden och kan välja bästa platserna och inga problem att komma upp för att åka på utflykt, vilket vi ska i morgon. Regnet har i alla fall upphört nu och pappa ligger redan och snarkar med en sovande mamma bredvid. Bäst jag släcker lampan och kryper ner i min säng jag med. I morgon ska vi bada med delfiner, vilket ska bli en upplevelse. Godnatt.

Vi vaknade lite senare idag och kände att det var sovmorgon att sova till halv sju. Efter lite frukost gav vi oss iväg på utflykt, för idag skulle vi få bada med delfiner. Josfine var den mest förväntansfulla och hade detta som ett av sina måsten innan vi lämnade Mexico. Men när jag stod där i poolen och strök min hand längs delfinen Colon kropp kände jag min barndomsdröm om att bli späckhuggsskötare vakna till liv, jag var åtta år igen och sprudlade av lyckorus i kroppen. Vi fyra (systrarna, mamma och pappa skötte film och fotografering) fick en egen tid med delfinen Colon och en delfinskötare såklart. Vi fick hålla i delfinen, pussa honom på munnen, hålla i hans fenor när han simmade fram och åka på en bräda när han puttade på med sin nos mot vår fot. Utöver detta fick vi veta fakta om delfinen, känna på hans tänder och leka med leksaker med honom. Det var verkligen en upplevelse för livet.    

 

Vi har anlänt till Mexico och resan gick bra. Alarmet ringde 04:20 på söndagsmorgonen och vi tog vårt och pick och pack för att gå över till flygplatsen (måste säga att det var otroligt skönt att bo på hotellet på flygplatsen). Vi checkade in utan problem och ALLA pass var med. Efter lite kö pga inkompetenta människor som inte kunde läsa skyltar och underbemannad personal, så gick vi igenom säkerhetskontrollen och direkt till att boarda på. Flygresan till Paris sov vi bort så tiden bara försvann. Sedan väntade den 11 timmars långa resan på nästa plan och det var inte smärtfritt, men 4,5 film fick tiden att gå fortare. Tur det finns mini-montiors på planen och att de funkade. Kvinnan på stolsraden bredvid fungerade inte så det var ett väldans knöl där ett tag och jag var snäll att erbjuda mitt stolshandtag som sittplats åt flygvärden, vilken innebar en stor rumpa upptryckt mot mig men tack och lov bara för ett kort tag. Fick en klapp på axeln som tack.

 

Vi landade i Cancun cirka 16:45 lokal tid och svensk tid var klockan runt tolv på natten. Alla 6 väskor kom fram och vi åkte till vårt hotell. Första intrycket var: ”gigantiskt!” Det var som att åka in i en egen värld, genom en golfbana och till en av två receptioner, där det var överbemannat med personal. Trött som bara den efter att varit vakna i 22 timmar sa vi bara ja till allt och ville gå och lägga oss.

 

Hotellrummet är nog det största vi bott på, en studiodel med dörr in till det andra hotellrummet med vardagsrum och kök. Båda delarna har ett stort badrum med dusch, avskild dörr till toan och bubbelbadkar. Balkongen sträcker sig över båda rummen och det finns till och med en liten pool där.

 

Området har vi inte fått riktigt grepp om än. Men den stora polen är omkring 2-3 fotbollsplaner stora och det är runt 4 restauranger på området. Vi fick en känsla av att leva i "Elysium", om man sett den filmen förstår man vad jag menar.  Jättefint men samtidigt lite skrämmande..

Fortsättning följer...

Det är konstigt med vissa band. Band som alltid håller oavsett tiden ifrån varandra. Banden som är intensiva och så viktiga, men som med tiden kan få sprickor om man inte håller det vi liv. Det behöver inte vara ett band med en människa. Det kan vara ett band till en hobby, idrott eller tradition. Ibland kan bandet bli strakare om man får sakna det, om man får inse att det kan gå av eller försvinna. Ta vara på tiden tillsammans och bry er om varandra. Julen var inte skapad för att skapa stress och press, det var för att samla människor och umgås. Fundera på vad julen symboliserar för människor, för samhället och framför allt för dig själv, sen gör den till den jul du tycker den borde vara.

Njut av livet, det går inte i repris.

 

 

En intressant film om den ideala kroppen. Varför är inte skyltdockor avbildade från olika typer av människokroppar? Modeller är ju inte de enda som ska bära kläderna. 

 

 

Höstterminen slutar inte riktigt än, men nu tar jag jullov med en liten resa. Bilder från julavslutningen:

 

Detta borde diskuteras tidigt i skolan, hur media format en sjuk syn på kvinnokroppen.