-

En tår rullar sakna ner för min kind
En känsla befrias från min kropp
Jag känner allt och ingenting
Jag har frågor att lösa
Bekräftelser att få besvarade
allt står still men rör sig så fort
Vad ser jag?
Vad känner jag?
Vad gör jag?

Ser du mig? Vad är de du ser? I dina tankar rör sig mitt svar, men hur får jag reda på det? Frågar jag, nej. Varför? Det är enklare så. Vill man veta sanningen, tänk om man får fel svar? Jag vill förstå. Jag vill veta. Vill du berätta? Så många gånger jag träffat dig, så många gånger jag tänkt tanken att fråga dig, men hur? Om jag säger något kanske du vänder din rygg och går. Om jag inte frågar kanske du glider ifrån mig ändå. Vad har jag att förlora? Vad har jag att vinna? Jo, Dig!

Me<3Florens

Du har stor betydelse för mig. Du berör mig. Du finns i mina tankar. En dag gör du inte det,  då har jag förlorat och bevarat dig till ett minne blått.

När hjärnan är full och du inte orkar mer, vad gör du då? Bryter du ihop? Biter du ihop? Eller väljer du att gråta ur dig allt och sedan ta nytt tag och fortsätta kämpa? Hur länge kan man pressa sig själv? Helst ska man ju inte komma dit, men ibland blir de så fast att man försöker hålla allt i schack. Att ha koll och planera hjälper och räcker väldigt långt, men ändå kan de bli för mycket. När allt kommer på en gång och man grubblar, tänker, funderar och ska fatta ett beslut. Ett val som kan förändra mycket. Du är så upptagen av detta beslut att allt annat läggs åt sidan, de blockerar. Valet är val, beslutet är fattat, blockeringen är borta och alla måsten är synliga. Då blir de kaos och det inre lugnet kommer i obalans, hela kroppen, själen och hjärnan kommer i obalans. Man sätter på sig masken, den som räddat en så många gånger förr. Låsas att allt är okej, att de fixar sig. Det kan hjälpa, men bara för ett tag…

Det behövs en paus, ett lugn som kan stilla en. Hitta styrkan, stabiliteten och ro i det inre. Först då kan man ta tag i allt igen, fortsätta kämpa och nå det mål som man satt upp. Alla faller någon gång, man kan inte vara stark jämt. Alla har en svaghet, man måste få vara svag för att kunna vara stark. Se inte ett misslyckande och en katastrof. Gå inte ner dig ännu lägre än du redan gått. Ta till dig modet och vänd. Gå uppåt, ha kraften att kämpa. Du kan pressa dig att orka lite till, men utan tron på dig själv kommer du inte särkilt långt. Du kan om du bara vill. Gör de inte värre än vad det är. Var modig, tro på dig själv och tänk: ”jag kan klara det ”. Du har orken och att pressa sig själv har blivit en energikick att man ska klara det!

När ska man börja tänka om? Ser inte politikerna att Sverige och Europa håller på att halka efter? Vilket vi kanske redan gjort alldeles för mycket. Hur lång tid ska gå till spillror innan de ska göras något åt det? 

På sextiotalet började folk att jobba och var tvungna att lämna sina barn någonstans, därför byggdes dagis överallt så att detta problem kunde lösas. När sedan barnen blev stora skulle de börja skolan, skolan blev en viktig del som man arbetade för att få fram. Barnen går ut skolan och har fått sin utbildning och arbetsplatser utökas. Dessa barn blir pensionärer, så vad tror ni största frågan är då? Jo, att skaffa bidrag och annat så att de klarar sig att leva på det. Men vi då!? Vi ungdomar som går i skolan nu, när ska det börja satsa på oss? Europa som sett som en stark union, som jag väljer att kalla det, men vi har stått still alldeles för länge. Vi har inte den kunskapen, industrin, forskning och utbildning som vi hade förr. I Asien, om man tänker på Kina, placeras två av tre barn redan vid ganska tidig ålder ut på utbildningar som man ser att de har talang i. Enligt min mening är de lite får hårda och för mycket styrda, men som land växer de bara mer och mer.

Problemet i dagens samhälle ligger redan i grunden hos dagens föräldrar, eller kanske hjälpen i samhället för dagens föräldrar. En gravid kvinna får all hjälp hon behöver och gör massor med kontroller och undersökningar innan barnet föds. När barnet sedan är fött lägger man allt ansvar på föräldern, men en nybliven mamma har inte särkilt mycket kunskap om barn bara för att hon fött det. Många barn, och de blir bara fler, är väldigt dåligt uppfostrade idag tycker jag. Det finns ingen respekt, etik eller moral. Barn kör över sina föräldrar. Detta leder till att de blir sämre när de kommer till skolan för de vet inte hur man uppför sig. När de kommer högre upp kan de inte koncentrera sig. Plus att inställningen inte är ”jag är så glad att jag får gå i skola, lära mig och få en utbildning”, intresset finns inte. Skolan är tråkig, lärarna är dumma i huvudet och vem orkar bry sig när vi har ett samhälle som fiskar upp en och gör att även om man skiter i skolan klarar man sig ändå. De människor som kämpar och sliter måste ändå betala skyhög skatt och extra skatt för att de tjänar för mycket, så att vi tar hand om de stackarna som ligger hemma och lyssnar på sin kropp. Nu säger inte jag att alla som är sjukskriva och får bidrag ligger hemma och pumpar pengar ur samhället, för en del mår kanske skit och en del kanske har de svårt att få ihop ekonomin fast att de jobbar.

Det är kanske inte heller ungdomarnas fel att de väljer att skita i skolan. För hur stor motivation har man när man vet att man ändå inte får så mycket för att man jobbar arslet av sig och hur bra är lärarna egentligen? Visst de är jätte duktiga på sin sak men de kan ta mig fan (förlåt att jag svär) inte utbilda andra!! Vad är det för krav de har i sin utbildning, borde inte bland de viktigaste vara att man kan utbilda andra? För kunskapen kan man lika väl få från en bok. Läraren är till för att förklara, undervisa, hjälpa och göra lektionen rolig för att ge eleven motivation att vilja lära sig. Hur många sådana lärare har man stött på genom åren? En av tio kanske? Så jag säger bara de till alla politiker som vill att Sverige och Europa ska växa och bli den där starka unionen som man så gärna vill; barn och ungdomar är framtiden VI ska vara den stora frågan. Det är OSS ni ska satsa pengar, tid och engagemang på.  Annars finns det inga som kan betala, fisk upp och ge er bidrag i framtiden och den starka unionen, ja den kan ni glömma!

Vilka håller med?

Hela dagen har gått och inte förrän på kvällen blev jag påmind om att det är den 11 september. Den dagen då de körde in i WTC och massor med människoliv släcktes. Jag minns det fortfarande så väl. Jag kom hem från skolan och satte på radio i mitt rum. Då fick jag höra att något hemskt hänt och satte på TV:n. De bilderna kan jag fortfarande se framför mig idag. Ena tornet ryker, ett nytt flygplan som kör in i det andra tornet, tjock rök stiger mot skyn. Människor är panikslagna och man ser bara små prickar i fönstren. En del försöker ta sig ut, en del accepterar att dö och en del hoppar ut genom fönstret.  Denna dag fick så mycket uppståndelse och visst de var hemsk, tragiskt och flera människor dog, men tänk då så många som dör i Sudan, Israel, Afrika varje dag, hela tiden. Hur mycket bryr vi oss om det? Är inte alla människor och alla liv lika värda? Är de för att de just händer så ofta att de blir en vardag för oss? Eller är de för att de känns så långt bort? USA har makt. De hörs och syns och tack vare media känns de som att det ät vårt grannland.  Därför tänker inte jag bara ägna en tanke bara åt de drabbade i WTC incidenten utan också åt de stackars människorna i hela världen som har närastående som dött denna dag. Vart dom nu i världen än är så lider alla precis lika mycket för alla liv är lika värda!

Alla liv har ett värde

Kröp upp ur min varma säng, regnet vräker ner utanför, tassar ner för trappen och där sitter hon, min älskade syster Sofia. Hon har tänt ljus och ställt fram frukost åt mig. Är hon en ängel ifrån skyn? En bra start på en söndagmorgon som fortsatte med stan. De blev lite shopping och några fler hål i plånboken...Sen hämtade vi våra mindre små systrar som kom med bussen från mormor & morfar. De fick följa med till H&M med väskorna rullande efter sig (de hördes inte lite kan jag säga). Glada och genomblöta hoppade de sedan in i bilen och fick skjus hem av pappsen. Sofia och jag trampande hem och äntligen hade det slutat regna. Familjemiddag och mys bestod resten ut av kvällen av.

Jag ligger i min säng och hör regnet smattra mot takfönstret. Jag är trött men ändå utvilad. Tankarna snurrar i mitt huvud där jag ligger i lugnet som omger mig. Känslor är inblandade, förnuft är inblandat och för många frågor utan svar, som vanligt. När vissa saker rätt ut sig och fått ett slut, kommer nya problem. Man borde stänga av hjärnan och låta hjärtat tala, men rädslan att något blir fel lurar i mörkret, tvivel.

När jag ser dina ögon
rör vid din hand
stannar tiden för en sekund
Jag blir lätt, svävar men sitter kvar
Du är enkel, så oförstörd
helt underbar
Den första kvällen
efter så lång tid
bilderna och känslorna
för alltid i mitt huvud
Jag ser dig
Jag umgås med dig
men kan inget göra
Vad är det för mörkskugga som lurar inom mig?



 pluie

Var och såg Mamma Mia i fredags med mina två kära vänner

En dag du mår lite sämre än alla andra dagar
Du behöver uppmuntring  men inte orkar vara social
Eller en härlig tjejkväll med skratt o glädje
Då du har myskväll med din älskade syster
Denna film passar till alla dessa tillfällen
Du blir på bättre humör &  de värmer inom dig
SE DEN!