-

Höstlov för många, rugby för mig. När alla andra kommer tillbaka efter lovet utvilade och kanske lite rastlösa, kommer jag komma tillbaka helt slut och mör i kroppen. Varje dag är det träning och visst är det kul, men lite jobbigt också. Kroppen orkar inte tillslut och speciellt när man har virus i kroppen är det ännu värre. Igår sa dock kroppen ifrån genom att få feber. Två dagars vila från träning och istället har jag suttit bredvid och peppat grilsen. Nu börjar det kila lite i mig att få göra något igen, att kunna påverka och delta i detta underbara lag som jag har blivit en del av. Till helgen däremot väntar en rolig belöning, som troligtvis kommer bli sent att glömma.

Under livets gång skapar vi minnen och det är minnenena vi ser tillbaka på  som vårt liv. Vad vore livet utan våra minnen? Ingenting, för vad har vi gjort med våra liv om vi aldrig minns att vi haft kul, galna kvällar, ledsna stunder, jobbiga tider och oförglömliga ögonblick? Den som aldrig levt sitt liv kan inte ha något liv. Vi lever för att skapa minnen, livet består av minnen. Så är det!

Tänk då vad hemskt att få minnesförlust, att glömma bort vem man var, vad man gjort och att man överhuvudtaget levt. Då har allt man gjort varit förgäves. Men om man nu skulle få minnesförlust spelar det ju ingen roll vad jag tidigare gjort, bara jag hade kul just då och levde som jag ville leva. Så varför tänka för mycket på vad man gör(kanske inte kommer från rätt käft men ändå) och hålla tillbaka sin lust att göra något som i andras ögon verkar lite knäppt? Om det inte kan skada någon annan eller dig själv och inte få farliga konsekvenser så gör det! Varför vänta? Du kan dö i morgon.

Lev livet här och nu (med en liten blick in i framtiden). Ha kul och våga satsa. Du ska inte se tillbaka på ditt liv och ångra det du inte gjort. Det är lättare att acceptera missatag och felsteg än att känna att man inte gjort allt man velat. Livet är för kort för att vänta, börja redan idag! Senare kan du titta tillbaka på ditt liv som består av de minnen du själv skapat.

Det är alldeles fär länge sen nu! Har inte varit utomlands sen förra sommaren, känns som en evighet sen. Snart dags att boka in en resa tror jag, hela januari skulle inte vara fel;) Många underbara minnen finns det och korten får mig att minnas hur det kändes, lovely!

Mindes inte hur det kändes att inte kunna ligga och vakna till länge i sängen innan man tillslut bestämde sig för att gå upp. Det är första morgonen på 6 hela långa veckor som jag inte hade något att gå upp till. Jag kunde stanna i sängen hur länge jag ville, men kunde jag det? Nej. Vaknade klockan 6 och fick påminna mig om att jag inte behövde gå upp. Sedan vaknade jag ytterligare ett antal gånger. Halv 11 kände jag ändå att nu var det dags att kravla sig upp ur säng. Gick tillbaka och var på väg att somna omm (vilket jag kunde ha gjort) men då rycker jag upp mig själv sittande. Det är en vana att inte få somna om, att väcka mig själv på morgonen så fort jag håller på att somna. Är detta en skada för livet? Hehe tror inte det, efter några helgers "sova ut" kommer jag nog vara sen till skolan igen eftersom jag av missatg somnat om...

En lugn och långsam morgon är något som jag längtat efter och som jag verkligen uppskattar riktigt mycket nu. Andra kanske ser det som något negativt att ha rugbyträning varje lördag och söndag morgon men jag ser det positiva istället; kommer igång på morgonen, håller ett normalt dagsrytm varje vecka, håller kroppen i form, ingen ångest över att äta hur mycket jag vill på helgerna och farmför allt jag uppskattar varje morgon jag får sova. Det är nog bland det skönaste som finns att gosa in sit i täcket lite längre och falla in i drömmarnas värld en stund till.

Livet har så mycket mer att ge,
mycket mer än vad man hinner se.

<3

 

 

 

Det är första veckan på mycket länge som jag inte behöver göra någonting. Det är nog det bästa med prov att när man gjort ett blir den kommande veckan ganska lugn. Matteprovet hade jag förra veckan och fysikprovet igår(tisdag). Sedan brukar det ju alltid tillkomma en hel del, men inte denna veckan. På engelskan kollar vi film och franskan är som vanligt inte så ansträngande. Men fast att jag inte har så mycket plugg har det ändå inte blivit så mycket dator, tror det eller ej så har jag läst lite bok istället.

Ikväll är det rugbyträning, som denna gången innebär boxning. Ska bli super kul! Kollade på en boxingsfilm på engelskan och fick lite extra peppning. I filmen som vi såg tar de upp det här med kvinniga och manliga idrotter. Förr kunde ju inte en tjej göra en "killsport" men nu för tiden kan tjejer göra en hel del. Ser man det åt andra hållet däremot, killar som gör "tjejgrejer" är det inte lika vanligt. Om ni får reda på att en kille älskar att dansa discodans skulle de flesta dömma honom för bög. Men varför? Varför kan inte killar som tjejer göra det dom tycker om utan att bli väderade på olika sätt och vis?

Alla gillar olika saker oavsett om de är tjejer eller killar, det borde inte finnas "kill"- och "tjejgrejer". Fast jag tycker samtidigt inte om dom som ska överdriva och klä sina tjejer extra killigt bara för att visa att det finns könsroller. Det handlar om vad barnet vill och vill hon gå i rosa prinsessklänning borde hon få det. Vill hon gå i en tröja men coola bilar på ska hon få det. Men vi kommer nog alltid att ha "kill"- och "tjejgrejer" för hur vi än försöker få jämnlikhet i landet går det inte ta bort ett beteende som funnits hos oss sen vi människor kom till världen.

 

 

Undra varför tjejer kan men inte killar?

En riktigt mysig och välförtjänst fredag. Efter ytterligare en vecka som gått i ett rasande tempo var det helg igen. Efter har gått på ett möte på den enda lektionen jag hade, åkte jag hem och hade den sista lektionen hemma (eget arbete). Jag mötte upp Moa och Elin på Maxi och vi begav oss til stan och mötte upp Emma.

Vi skulle ta bussen hem till Moa och vi hade en sak gemensamt att ta ansvar för, en kasse med vår mat, då skulle en av oss ta hand om denna kasse (inte jag). När vi kliver på bussen känner jag att det är något fel och jag frågar "Var är kassen?" Jag ber chauffören stanna så jag kan springa tillbaka och hämta den ca: 300 meter bort och jag  springer och springer...Sitter helt slut i bussen och min höft helt paj...inte bra. Jag streckte mig/bristning i muskel/ bit av muskel gick av, vad man nu vi säga, låter olika dramatiskt.

Hemma hos Moa gjorde vi iordning maten och satte oss framför tv och satte igång filmen, inledningen till bio, Män som hatar kvinnor. Jag har varit lite skeptiskt till att se den men efter lite övertalan gick jag med på att se den och jag måste säga att jag tyckte den var bra, om man blundar under den hemska, obehagliga och vidirga scenen (alla som sett den vet nog vad jag pratar om).

Sedan bar det av in till stan igen för att se tvåan på bio, Flickan som lekte med elden, och också den tyckte jag var bra. Speciellt när man sett ettan innan och sen direkt tvåan, för då blir det som en hel långfilm. Jag vet inte om någon annan tänkt på det men de har lite olika gangrar. Första är lite mer drama medan den andra är lite mer action i, det kan vara en av anledningarna till att jag gillar andra filmen lite mer eller kanske för att de inte är någon äcklig scen?

Hur som helst tycker jag att ni ske se både filmen och bion. De är riktigt bra för att vara svenskt. Tycker man de obehagliga scenerna är otäcka, blunda! Ja gillar henne grymt Liselotte Selander, hon är cool och udda. Alla borde sticka ut lite mer och våga vara som de vill vara. Hon är en förebild på ett visst sätt. Åter igen se filmer och bion!

Vad gör man med ilska som man lärt sig hantera från våld till tårar och nu har man användning av sitt arggressiva våld?


För mycket ilska, irritation och kort stubin. Vill skrika, gråta och bara få ur allt men det stannar envist kvar. Man kan lyssna på musik, se en film och läsa en bok och känna empati, förståelse och lättad. När inte tiden räcker till och medlen inte kan nås, vad gör man då? Vill prata men ändå hålla tyst. Ta del av andra men ändå stänga ut dom. Visa känslor och samtidigt begrava dom så långt in som möjligt. Det rullar på som ett tåg rusar förbi på sitt räls. Vart tog veckan vägen? Vart försvann chansen att visa en annan sida? Den pigga, glada, annrolunda har sen länge försvunnit och kvar finns rester, något försämrat och tomt. Detta skal, vem är det? Vilka tankar kan leva i denna hjärna? Vilka mål och drömmar är synliga?

Kanske hittar man tillbaka till något som kallades underbart, roligt och levande. Det borde görs nu, innan det är försent. Livet kan ta slut imorn, som en katt som sitter för nära en väg när en övningskörare susar förbi. Hjälpen går inte att nå, hjälpare kan inte förstå. Vad finns ljuset i tunneln? Har man kommit till mitten? Längre? eller är det fortfarande början? Resan kommer ta slut. Hållplatsen står kvar. Frågan är avståndet och tiden.

Jag har V"noll" (begynnelsen) och a (accelerationen), men inte V (stopp) och s (sträckan) eller t (tiden). Jag har för lite info för att kunna använda mig av formelsamlingen och lösa min uppgift. Men livet är inte en fysikuppgift. Det funkar inte som i praktiken, utan går sin egen väg och tar de vändningar de vill. Livet är oförutsägbart, oskivet och ingen vet vad som komma skall. Men en sak vet jag...det kan bli bättre!

Igår lördagen den 3/10 -09 blev jag fadder eller Gudmor, vad man nu vill kalla det, till lilla kusinen Vera. Jag och Sofia är det tillsammans. Först var vi i kyrkan, prästen läste, vi sjöng några psalmer, två av mina systrar sjöng och jag läste en liten text/dikt. Efteråt var det snittar och bubbel och sedan kaffe och tårta. Härlig och rund kände jag mig när vi lämnade doptillställningen för att åka hemåt. Nu ligger ett fadderbevis på mitt rum och ett antal kort på alla kameror. En dag får jag väl berätta för Vera vad som hände på hennes dop dag. Då slog tanken mig, vad hände på min?

Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.

Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.

Jag önskar dig kärlek i rikligt mått
och vänner att lita på.

 

Vera<3

En bild på oss sen i somras:)

 

 

 

Har varit lite dålig update på sistone men har haft fullt upp med att vara sjuk, rugbyn och skolan. Har ingen tid över till datorn och tv:n, men försöker hinna med det livet också. För visst är det så att datorn är en annan värld på ett sätt, eller kanske börjar den till och med bli en del av vår riktiga värld också?

Visst pratar man mycket om killar (finns såklart också tjejer) som spelar dataspel och blir beroende av det. Man säger att de tappar greppet om verkligheten, sen kom det på nyheterna för ett tag sen att tjejer är facebookberoende. Det är ett farligare beroende menar det, eftersom det är osynligt. Kanske är det faktiskt så? Men det känns som de flesta unga människor är datorberoende på något vis. Vad vi sedan gör spelar kanske inte så stor roll, för vi är alla beroende av att sätta på datorn.

Under somrarna får jag leva ett liv utan en dator och det är faktiskt väldigt skönt. Under rugbylägret var vi utan både dator och mobil, det var mindre skönt. Jag kände mig naken och hjälplös utan min mobil. En konstig känsla som jag tänker undvika så mycket som möjligt. Det är kanske nyttigt att leva helt utan våra elektronika medel någon gång, men samtidigt... vilket hemskt liv. Tänk en värld utan el, svårt att föreställa sig tycker jag.

Jag är glad att jag lever under denna tiden och har mina elektronikhjälp, men jag ska nog minska mitt beroende lite genom att inte sitta framför datorn varje dag.