-

10 min kvar och 3  stycken kvar att hitta, då gav jag upp. Aldrig att vi skulle hinna det tänkte jag. Men Elin kämpade på som fan och gav inte upp. När hon sedan stämplat den första av tre och jag såg den andra långt där framme tändes det något inom mig. Nu skulle vi ta min fan fixa det här! Jag sprang med krafter jag inte visste jag hade kvar. Kände inte trycket i musklerna, i lungorna och hopplösheten var som bortblåst. Jag stämplade den andra, siktade in mig på den sista, snart hade jag även stämplade den. Nu var de bara mot målet som gällde. Det tog i i hela kroppen. Jag kunde inte andas men jag sprang och sprang och sprang...FRAMME! Jag satte mig ner i gräset och skippade efter andan. Jag visste att jag var tvungen att lugna mig för att återfå andningen och sakta började jag få luft till lungorna. De ihopsnodda snöret i halsen låsnade. Jag reste mig upp, såg Elins glada ansikte och då visste jag...vi hade klarat de!