Meningsfullt liv?
I vardagen ska man hinna med så mycket och varje dag har ett fullspäckat schema. Gå till skolan, träna, städa, äta (låter hemskt men ibland kan det vara svårt att hinna med det), göra läxorna, titta på tv, sitta vid datorn, gå på stan, sova, umgås med vänner och familj. Bor man ensam hinner man kanske med allt det här. Då kan man planera sin egen tid och behöver inte rätta sig efter andra. Man skulle vara snygg och vältränad, eftersom man hinner träna varje dag och äta rätt mat, tre gånger om dagen+ mellanmål. Det skulle vara snyggt hemma, för man behöver inte plocka undan efter någon annan än en själv. Tiden att titta på tv:n och sitta vid datorn skulle ersätta den tiden man umgås med familjen. Vänner skulle man prioritera mer och gå på stan med, vilket göra att man oftare är inne i stan och köper mer och kanske är först med det nyaste. Snabba ärenden skulle man också hinna med att göra och lättare att planera. Det skulle kanske vara lättare att koncentrera sig på läxor, eftersom det inte finns några andra som avbryter. Man skulle kunna sova längre om mornarna, då det inte finns några andra att rätta sig efter eller störa. Ja, tänk vad livet skulle vara enkelt om man bodde själv. Ett enkelt och eget liv, men hur lyckligt och meningsfullt känns det?
Varje människa behöver kärlek mer än mat, snygg kropp, bra utbildning, kläder, skor, saker, tv och dator. Utan kärlek är det inget riktigt liv. Därför tycker jag så synd om de människor som inte får någon kärlek. För det är inte alla som har en mamma som alltid ställer upp, lagar god mat och säger ”Jag älskar dig” varje morgon, kväll och avslutande samtal. Det är inte alla som har en pappa som i stort sätt alltid hjälper en med allt man frågar om, skjutsar en till skolan på hans lediga dag och kan sitta, snacka och skratta med i timmar. Det är inte alla som har en syster som man kan tillbringa en hel helg med, skratta tills man viker sig dubbelt, snacka med in på sena natten en vardag och gråta med tills tårarna tar slut. En annan syster som skriver fina dikter på lappar och placerar ut dom i huset, tänder ljus och dukar för att vi är själva hemma. En tredje syster som får en att skratta när hon sätter på sig peruker, solglasögon och gör roliga miner. Ger en kramar och säger att hon tycker om en när man minst anar det. Två djur som sitter i hallen när man kommer hem och ska ligga i knät och gosa eller på böckerna när man ska plugga. Allt detta är det inte många som har. Allt detta är tusen gånger mer värt. Att bli älskad av människor som man vet alltid kommer finnas där för en. Det kallas kärlek och ett meningsfullt liv...
...och jag kan skratta mig lycklig att detta liv tillhör mig.
