-

Det var längesen nu, men kommer föralltid ha de minnerna med mig.

 Det var sommaren mellan 7:an och 8:an som jag rese till Englands riviera(som det kallas) Torqauy. Jag var inte ett dugg nervös inför resan och inte på hela vägen ner heller. Men när jag satt på bussen från London, som skulle ta mig till min hemstad för tre veckor, brast det. Det regnade ute och det kändes som jag tittade på mig själv utifrån och sa "Vad fan har jag gett mig in på!" Anledningen var en snobbgrabb som satt bredvid mig som inte lärt sig särskilt mycket om vad artighet betyder. Jag bytte buss och jag träffade några helgoa tjejer, var av en jag senare skulle få ännu bättre kontakt med Linn.


Framme i Torquay Träffade jag min värdmamma och fick reda på att jag och Linn skulle bo tillsammans. Vi fick ett fint rum och de visade oss runt. Jag kan säga att om man tycker att man har litet rum hemma är det ingenting mot vad de har i England. Deras vardagsrum/TV-tum är som mitt sovrum. Allt var kompakt men fint.


Skolan vi gick i var värdelös, men vi hade våra lektioner på en pojkskola där det gick rätt många snygga killar vill jag lova. De spelade fotboll i svarta långbyxor, vit skjorta och slips medan vi gick i shorts och linne för att de var så jäkla varmt. På eftermiddagrana/kvällarna hade vi aktiviteter, var av vissa var skoj andra inte...

Det var två tjejer jag kom närmast under denna resa, Linn och Veera. Båda äldre(jag var typ minst) ena från Dalarna och den andra strax utanför Helsingfors. Vi umgicks också med Laura(som jag tyvärr inte har någon kontakt med idag). Vi fyra hade verkligen jätte kul och pratade engelska med varandra hela tiden. Det är stunderna med dessa personer som jag minns som det roligaste. Jag hade också sämre stunder då jag längtade hem. Nu efteråt kan jag inte riktigt förstå varför, och ibland kunde jag inte ens det där från dag till dag, men jag hade hemlängtan. Allt det som man är van vid hemma, maten framför allt men att aldrig kunna vara för sig själv utan alltid ha människor runt omkring sig. Det är mer påfrestande än vad man tror, i alla fall för mig.


När vi åkte hem var jag överlycklig men när jag satt i planet och vi skulle landa kom en våg av känslor. Jag och Linn pratade om allt vi varit med om, vad vi skulle göra i framtiden, om att återvända dit och träffas även efter detta. Vi tog massor med bilder. Vi grät, för någonstans inom oss förstod vi att vi nog aldrig skulle ses igen. Det är en känsla som är svårt att förklara. Jag lämnade min värld för en annan i tre veckor. Jag fick leva från noll där ingen hade förutfattade meningar eller visste någonting om mig. Jag fick vara ett annat jag, fick anpassa mig efter andra och lära mig att hantera situationer jag aldrig varit med om. Jag mådde toppen och skit, men så mycket som jag lärde mig och växte. Jag kom även min familj närmre, fast att de var så långt borta.


När jag skulle äta frukost första morgonen hemma öppnade jag kylskåpet... och det var bland de underbaraste jag kännt! Jag kunde välja precis vad jag ville äta, jag var hemma.