-

Vad gör man med ilska som man lärt sig hantera från våld till tårar och nu har man användning av sitt arggressiva våld?


För mycket ilska, irritation och kort stubin. Vill skrika, gråta och bara få ur allt men det stannar envist kvar. Man kan lyssna på musik, se en film och läsa en bok och känna empati, förståelse och lättad. När inte tiden räcker till och medlen inte kan nås, vad gör man då? Vill prata men ändå hålla tyst. Ta del av andra men ändå stänga ut dom. Visa känslor och samtidigt begrava dom så långt in som möjligt. Det rullar på som ett tåg rusar förbi på sitt räls. Vart tog veckan vägen? Vart försvann chansen att visa en annan sida? Den pigga, glada, annrolunda har sen länge försvunnit och kvar finns rester, något försämrat och tomt. Detta skal, vem är det? Vilka tankar kan leva i denna hjärna? Vilka mål och drömmar är synliga?

Kanske hittar man tillbaka till något som kallades underbart, roligt och levande. Det borde görs nu, innan det är försent. Livet kan ta slut imorn, som en katt som sitter för nära en väg när en övningskörare susar förbi. Hjälpen går inte att nå, hjälpare kan inte förstå. Vad finns ljuset i tunneln? Har man kommit till mitten? Längre? eller är det fortfarande början? Resan kommer ta slut. Hållplatsen står kvar. Frågan är avståndet och tiden.

Jag har V"noll" (begynnelsen) och a (accelerationen), men inte V (stopp) och s (sträckan) eller t (tiden). Jag har för lite info för att kunna använda mig av formelsamlingen och lösa min uppgift. Men livet är inte en fysikuppgift. Det funkar inte som i praktiken, utan går sin egen väg och tar de vändningar de vill. Livet är oförutsägbart, oskivet och ingen vet vad som komma skall. Men en sak vet jag...det kan bli bättre!