-

Alla lever sina liv olika. Jag fick lite inspiration av en vän som fick mig att börja fundera. Just på det här, hur vi lever. Många ungdomar tar dagen som den kommer, gör så lite som möjligt och försöker hitta kryphål överallt. Jag är inte konstruerad så, men jag ser inget fel i det heller. Visst är det underbart att bara vara, göra det man känner för, "flyta med" som var samtalet vi kom in på. Jag har upplevt det livet, så jag vet att det är en befriande känsla på ett sätt men samtidigt skulle det aldrig fungera i långa loppet för min, eller ja familjs, del. Vi är sex personer med hund och katt (fast kissen är inte så krävande, det är därför det är mitt favorit husdjur) och alla har sina egna liv i vårt liv tillsammans. Det är kanske inte så vanligt att man har en familjekär familj men för mig, för oss, är det viktigt. Vad vore livet utan min familj? Det är min trygghet, platta, ursprung, dit jag alltid kan vända mig vad jag än bär på mitt hjärtat. 

Jag vet att min mamma har gett upp mycket för vår skull. Hon har varit med oss som ingen annan förälder. Alltid närvarande, delaktig och hjälpande hand. Pappa har ställt upp på ett annat sätt och alla våra mattetimmar kommer för alltid vara ett starkt minne (fast att han nu inte längre kan keep up med min matte). Mina systrar och jag har haft en otrolig rolig uppväxt tillsammans. Vi kan fortfarande busa runt på trädgåren allihop och jag blir 10 år igen.

Middagarna är ett minne jag alltid kommer bära med mig och sakna. Det är då vi sitter och små pratar, får vara delaktiga i varandras vardag och skratta. Det var en middag för några dagar sedan då vi satt ute, solen sken och vi satt säkert där i två timmar. Jag kan inte minnas att vi någonsin skrattat så mycket allihop. Vi hade tårar i ögonen efter allt skrattande och jag minns inte ens varför vi hade så kul.

Jag kanske inte har samma frihet att på en kvart ändra min dag, för det blir som en dominibricka och hela schemaupplägget spricker (visst kan jag ändra mig men då missar jag något annat), medans andra kan ändra sin dag i ett handslag. Men för mig är det så vanligt att det faller sig naturligt. Jag tänker inte ens på det. Inte förens det kommer till planer med kompisar... Då kommer det där igen, att välja. Jag har alltid en frihet att göra vad jag vill, men det gör att jag får offra annat.

Jag är familjekär med inbyggd kaleder som kanske inte alltid tar dagen som den kommer, men som njuter av varje dag och tänker på hur lyckligt lottad jag är. Jag har något som inte många har och jag kommer aldrig förstå hur det är att inte ha det så. Så jag har en frihet, min frihet, som begränsar mig till att hinna med våra middagar, resor, utflykter, helgmys och fix hemma. Det är kanske inte är viktigt i andras öron men för mig är det det och då offrar jag gärna lite av mitt eget liv för att dela det med min familj.

Så medans andra tar dagen som den kommer och lever sitt liv. Lever jag mitt som jag vill just nu. Vad som sedan händer när jag inte längre delar mitt liv med familjen. Då jag flyttar hemifrån för att börja på ett nytt kanske det kommer se annorlunda ut, vem vet? Vi lever alla olika liv i olika tidsepoker och det är väl en del av livet.