-

Då har jag varit på första träningen och jag blev glatt förvånad över hur kul det var. Gamla handbollsminnen väcktes till liv men ersattes samtidigt av något som är ännu roligare, Rugby. Bara uppvärmingen var krävande för mig, som inte har världens bästa kondition, men det ska det bli ändring på! Tränarna var jättetrevliga och deras syn på träningen gillade jag mycket, d.v.s. att mindre "griserier" och mer träning.

Det var lite knepigt i början att få in kasten och mottagningen, för som gammal handbollsspelare var det tvärt emot vad man lärt sig. Det släppte efterhand och jag fick testa på anfall och försvar. Försvar var grymt kul och jobbigt. Det bästa var när vi fick börja spela och sista anfall gick riktigt bra.

När man var där och tränade kände man inte någon smärta eller skador, men nu i efterhand när jag sitter här hemma kan jag säga att det känns. Knäna är öma och blå (måste köpa knäskydd!!), hakan är öm efter en krock, mitt på brösten lyckas jag få in en armbåge som jag påminns om varje gång jag andas och sen är det lite ryggsmärtor här och var. Det låter kanske hemskt och man undrar varför jag gör det? Är det värt all den smärtan!? och svaret är ja, ja det är det verkligen! Så kul och känslan att vara ett lag, bara springa rakt på motstånadren och kötta. Jag har en anledning att meja ner ordentligt. Det kommer inte många chanser i livet och för mig ser jag detta år som det enda. Så jag tar chansen, jag satsar stenhårt och ger järnet. Vad det sedan slutar får vi ser, vem vet jag kanske inte ens kommer med efter uttagnings matchen...