Energi genom ilska
Vad ska jag börja? Friskis kan brinna i helvetet!!! Ja, där har ni ilskan som gjorde att jag sprang i piskande regn 2,5 km i skogsspåret, men som inte räckte utan fick gå ännu längre tills jag var så frusen att jag sprang ca 1,5 km till.
Förklaringen då. Jo... jag ska gå på ett medelpass på friskis som börjar kl fem. Jag är ändå i väl god tid och borde inte ha några problem med att hinna så jag får en plats. Tidsplaneringen spricker när jag inte hittar någon parkering. Jag kör runt och letar och letar tillslut hittar jag en parkering en bra bit bort och kutar mot friskis. Men innan jag stiger in i entrén vet jag och när jag kollar mot datorn där de drar kortet, sitter en lapp med stora, röda, tydliga bokstäver PASSET ÄR FULLT! Fuck fuck fuck!!(ursäkta att jag svär men jag var så fruktansvärt förbannad om måste förtydliga detta med ord).
Jag går tillbaka mot bilen i bestämda och raska steg, hoppar in i bilen och känner att jag när som helst kommer köra över en cyklist (men det gör jag ju så klart inte och jag kör inte fortare än lagligt). Väl hemma slänger jag in mina saker drar av mig kläder och drar på mig andra, byter skor, tar på mig regnjackan, sätter i hörlurarna och går.
Jag vet inte vad det är med skogens mörker men på något vis så fridfullt och skönt. Bara jag, spåret framför mig, musiken i öronen och tankarna som flödar i huvudet. Eter springrundan är jag forfarande inte helt slut på energi, lite dålig kondition men full med energi i kroppen. Går en runda till, ända tills jag börja frysa och springer hem det sista.
Bort med aggressionen, motionerar bort överflödig energi och tackar friskis för en sak. Att få mig att inse att skogen är SÅ mycket bättre än att ta sig och träna på friskis. Sista gången jag satte mig fot där, jag begravde friskiskortet i kväll och avslutar ännu ett träningskapitel efter 2 månader. Löparskorna och skogen är mitt nya träningscenter!
Förklaringen då. Jo... jag ska gå på ett medelpass på friskis som börjar kl fem. Jag är ändå i väl god tid och borde inte ha några problem med att hinna så jag får en plats. Tidsplaneringen spricker när jag inte hittar någon parkering. Jag kör runt och letar och letar tillslut hittar jag en parkering en bra bit bort och kutar mot friskis. Men innan jag stiger in i entrén vet jag och när jag kollar mot datorn där de drar kortet, sitter en lapp med stora, röda, tydliga bokstäver PASSET ÄR FULLT! Fuck fuck fuck!!(ursäkta att jag svär men jag var så fruktansvärt förbannad om måste förtydliga detta med ord).
Jag går tillbaka mot bilen i bestämda och raska steg, hoppar in i bilen och känner att jag när som helst kommer köra över en cyklist (men det gör jag ju så klart inte och jag kör inte fortare än lagligt). Väl hemma slänger jag in mina saker drar av mig kläder och drar på mig andra, byter skor, tar på mig regnjackan, sätter i hörlurarna och går.
Jag vet inte vad det är med skogens mörker men på något vis så fridfullt och skönt. Bara jag, spåret framför mig, musiken i öronen och tankarna som flödar i huvudet. Eter springrundan är jag forfarande inte helt slut på energi, lite dålig kondition men full med energi i kroppen. Går en runda till, ända tills jag börja frysa och springer hem det sista.
Bort med aggressionen, motionerar bort överflödig energi och tackar friskis för en sak. Att få mig att inse att skogen är SÅ mycket bättre än att ta sig och träna på friskis. Sista gången jag satte mig fot där, jag begravde friskiskortet i kväll och avslutar ännu ett träningskapitel efter 2 månader. Löparskorna och skogen är mitt nya träningscenter!
Kommentarer
Trackback
