-

"Det är döden som ger livet mening", eller? Ännu ett kapitel i min bok(som jag nu nämnt vid några tillfällen men kan inte sluta ta upp det jag läser) och denna gången handlade det om livet och döden. Döden är något de flesta är rädda för (inklusive mig) men varför är det så skrämmande då? Om du dör så finns du ju inte och känner ju inget, ändå förknippar vi döden som något hemskt. Om du fick chansen att leva ett evigt liv skulle du då göra det? Skulle du en dag kunna säga att nu vill jag dö? Jag tror inte det, för när dödsdagen kommer, kommer du önska dig ännu en dag.

Man vill inte ha evigt liv och man vill inte dö. Det låter ju inte rimligt någonstans för antingen lever du för evigt eller så dör du. Eller är det så att döden får dig att uppskatta livet? Om du hade evigt liv finns ingen dedline, och när har någon någonsin lämnat in ett skolarbete långt innan dedline? Ne nästan aldrig, utan man väntar till några dagar innan (eller dagen innan) inlämning för då jobbar vi effektivare. Likadant uppskattar vi livet mer om det finns ett slut.

Är det att vi vet vad som kommer hända i framtiden som är det skrämmande? Vi har ingen aning om vad som kommer hända i våra liv, men en sak är säker att för eller senare kommer vi dö. Är det vetskapen om döden som gör oss rädda? För döden i sig är ju egentligen inte skrämmande, för döden är ju ingenting. Det är alla som är kvar som vet att vi inte existerar och jag tror inte någon kan tänka sig en värld utan en själv, alltså försvinner ju världen när jag försvinner. Är det saknaden av det vi förlorar som är det vi är rädda för att mista och inte att döden inträffar? Med andra ord allt vi skapar, upplever och utvecklar under det mest betydelsefulla vi har, nämligen livet.