-

Det går fort i svängarna ibland. För två veckor sedan visste jag inte om jag skulle klara tentorna, läsa vidare, söka andra kurser, bo kvar i Uppsala, söka jobb eller hur min närmsta framtid skulle se ut (eller långsiktig framtid heller för den delen). Två veckor i ett liv som vante har det känts som, men nu kanske saker och ting börjar ordna upp sig ändå, som det alltid gör tillslut efter mycket kämpande. 

 

Hur många gånger ska man stöta på denna motgång och svårighet i livet? Hur många gånger ska man behöva känna sig värdelös och gråta floder innan man tillslut måste rycka upp sig och ta tag i sitt liv. Hur många gånger ska man behöva känna sig vilsen i ens eget liv? Hur många gånger ska jag beöva ramla ner för trappan och börja klättra upp igen? Svaret på den frågan är nog, i hela ens liv. För det är ta mig f*n inte enkelt att leva, men det är just rädslan för att inte få leva som gör att man fortsätter kämpa. Skulle man sluta kämpa kan man lika gärna gå och dö, för var är livet värt om jag ger upp? Stänga in sig i ett hus ute i skogen utan el och leva på barr, hur kul är det? Livet löser sig inte av sig själv, man kan inte gömma sig i evigheter. Det är bara en själv, med hjälp av sin omgivning som stöd (för man klarar det inte själv), som kan ordna upp sitt liv. 

 

Jag har gått från nedbrutet vrak till att få livsgnista om att nu kan livet bara bli bättre och det ska jag se till! Får se hur lång tid det tar den här gången innan jag stöter på nya ploblem... En sak är i alla fall säker, jag lär mig otroligt mycket på vägen av mina misstag och kanske är det meningen för att göra mig starkare för kommande utmaningar i livet.