Dag 7 - Anlänt till Mazatlan
Vi åkte vid nio från hotellet och det gick smidigt och enkelt med bara en liten stunds väntetid. Flygresan tog ungefär 2 timmar och så landade vi i Mexico City. När vi skulle köpa kaffe på Starbucks kunde de inte engelska bakom disken. Killen bredvid mig frågade om han kunde hjälpa mig och så översatte han allt åt mig. Han frågade vart jag kom ifrån och när jag svarade Sverige berättade han att han studerat i Paris och varit i både Stockholm och Oslo. Han tyckte mycket om Sverige och kunde namnet på flera städer. Tänk vad många intressanta möten man gjort under denna resa. Alla är så trevliga, öppna och hjälpsamma. Han var på väg med sin familj till LA för att fira jul, men bodde och jobbade i Mexico City. Efter att jag tackat honom för all hjälp en andra gång, önskade han oss en fortsatt trevlig semester i Mexico.
Vi lyfte nästa plan lite efter beräknad tid, men resan tog inte mer än 2 timmar den här heller. Vi landade på en betydligt mindre flygplats än de vi tidigare varit på, men det fick oss alla att dra likheten till Kreta. På våg bussresa mot hotellet såg vi solen gå ner bakom bergen och vi kände att detta var en mindre, mysigare och mer Mexikansk känsla över staden
Hotellet var långt ifrån lika pampigt som vårt förra hotell. Det var inga stora murar, kontroller och uppmålat paradis. Lobbyn var i gammal vacker stil som de inrett med en stor julgran, julstjärnsblommor och girlanger. Kortmaskinen var sönder så vi fick inte våra nycklar till rummet och vi var alla trötta och hungriga. Sen frukosten hade vi bara ätit lite nötter, kex, godis och druckit coca cola, men andra ord överleva-lite-till-med-snabb-energi och nu var energin så låg att vi skulle kunna slå ihjäl varandra. Vi lär oss då aldrig… Tack o lov hade mamma tänkt (som hon alltid gör) och tagit med pasta, pesto, tonfisk och avokado från förra stället. Om det inte vore för att platta och kastrullen var total värdelösa och det tog en evighet för vattnet att koka upp så kunde det gått relativt smärtfritt. Pappa gjorde ett smart drag och gick och handlade och lämnade oss andra. Jag och Celine höll oss undan i vårt rum medans Sofia och mamma kämpade på i köket (eller ja kokvrån). Tillslut kom Sofia in med pastan som kändes som ett mirakel, ett under och jag kan inte beskriva med ord hur gott det var!
Vi kröp ner i våra sängar som inte var mer än 180 cm breda och vi hade totalt bara fyra stycken. Eftersom Sofia, jag och Celine delade rum så föll lotten den här gången på att de fick dela säng (ska med alla medel försöka få behålla den för mig själv…). Som väntat somnade vi helt utslagna.
